Hur.. Jag vet inte vart jag ska börja.. Hur ska jag kunna förklara någonting inte ens jag har fullt grepp om.. Och varför ska jag försöka få andra människor att förstå saker som egentligen är väldigt orelevant för dem. Det handlar inte om andra människor för mig. Det handlar enbart om att jag måste försöka reda ut det som är en mörk knut i mitt hjärta.. Och min effektivaste metod är just att skriva.. Så nu drar jag igång en natt av tårar och känslor.. Välkommen..

Du körde sakta men successivt in kniven, rakt in i hjärtat, vred sakta om och hånskrattade mig rakt i ansiktet.  Blodet välde fram, jag gled ner på knä och blottade mitt innersta för att du skulle förstå, förstå mitt känsloliv. Och därmed förstå mina handlingar. Du kallade mig fjantig för det. Du tog inte till dig mitt tafatta försök att bättra mig. Istället spottade du mig i ansiktet och sa att jag inte försökte nog bra. Att mitt bästa var inte bra nog. Du stampade ner min självkänsla ner i den djupaste krater, där du förväntar dig att jag stå resten av mitt liv. Och undra om jag någonsin får dig igen. Det sliter i både hjärta och själ, men jag vill inte ha dig. En tid trodde jag det, att det var dig jag skulle vandra den eviga stigen med. Det var vi som skulle hålla varandras händer i slutet. Att vi skulle dansa runt klipphällarna och älska som ingen annan gjort förr. Vi skulle bli ett, vi skulle alltid stå bredvid varandra.. 

Men jag inser nu, att det är inte dig jag vill ha. Du är bara någon som fanns där för mig. Vi hittade varandra under helt fel förhållanden. Vi byggde vår grund på livsfarliga lekar, vi byggde vår grund på osäkerhet och trasiga hjärtan. Ett destruktivt förhållande som utvecklades och jag insåg, att tillsammans blev vi varandras fiender. Vi kämpar efter olika saker, olika mål, olika drömmar. Vi började strida med varandra, hindrade varandra att utföra våra drömmar. Vi blev fiender med vassa hugg tänder, det finns ingen som kan sårar så mycket som den personen man älskar. Dennas åsikt med bara ett litet ord kan sänka en annan människa ner i den svartaste avgrund. Du gjorde det. Du högg av mig benen vid knäna och såg mig falla, du räckte aldrig ut din hand. Du ansåg att jag borde ha vårdat förhållandet bättre, du ansåg att jag bara hade mig själv att skylla. 

Vi tillsammans hade någonting väldigt vackert en gång, vi var ett. Jag kommer aldrig att glömma dessa tider. Du lärde mig hur man älskar en annan människa, du lärde mig hur det känns att bli älskad. Vi hade en underbar tid.. Det kan ingen människa ta ifrån oss, och så jag älskade dig. Du var mitt allt, min egen golden boy. Jag hade aldrig upplevt den känslan förr, någon som verkligen brydde sig. Någon som frågade hur det var, för att dom ville veta, inte för att det är en artighetsfras som måste sägas. Du var mannen i mitt liv..

Men med olika olyckliga händelser så förändrades allt. Från ren oskuldsfull kärlek till bitterhet och svartaste avundsjuka. Det sliter i mig att det blev så här.. Men jag kommer alltid minnas de vackra vi hade. Och som en klok man sa till mig, man kan älska någon för evigt men kärleken kan försvinna.. Det är så det känns. Jag kommer alltid att älska dig, du kommer på sätt och vis alltid vara min Golden Boy, men min kärlek kommer inte finnas kvar. Det svider i ögonen nu, jag vill inte alls släppa dig, men för mitt eget bästa och för ditt så ser jag att detta måste ske. Egentligen har det redan skett.. För länge sedan.. 

Du var någonting speciellt.. Du är som bara du kan vara.. Men, det är inte mig ditt hjärta letar efter.. För att jag är jag, inte den du vill ha.. 

Det kommer mera senare ikväll, just nu måste mitt hjärta, mina lungor och ögon ta en paus.. 

Jag har en väldigt dålig metod ibland när jag är nere..

Då ser jag på dokumentärer som innehåller missbruk, självdestruktivitet eller liknande.. Vilket gör att jag blir ännu mer deppig. What's up med det? Varför gör jag så egentligen.. Eller så läser jag tragiska böcker. Det är som att jag vältrar mig i ömkan för andra därför jag inte ids ta hand om mina egna problem. Men men..

Han, Han den där kan visst inte ens säga hej då i telefon idag heller.. Usch, Han kan få mig att känna mig mest älskad i världen men han och också få mig att känna mig som världens mest värdelösa människa.. Tack, min kväll blev mycket bättre nu..

f*ck.. jag hatar det här...

Hur ska jag kunna ändra på mig någonsin?

Jag har tappat allt tålamod med människor..

Min ork att sitta och vara social har försvunnit, det är bara väldigt få människor jag klarar av att umgås med. Om jag tänker efter är det nog bara människor som jag inte känner inifrån och ut som jag orkar umgås med. De som känner mig närmre känns bara jobbiga såna här stunder. 

Jag hatar när folk ska planera upp mina dagar. "- Imorgon gör vi det, bla bla bla"..

Jag gillar det inte. Jag vill inte ha planer.. Det gör mig stressad. Min semester börjar närma sig, och den är enbart Min! Som ingen annan ska planera. Jag hatar det.. 

Som sagt mitt tålamod idag är inte bra! 

Började dagen med att försova mig, ordentligt dessutom!! Sen så har hela dagen varit ett stort kaos. Har fått jobbat röven av mig för att hinna med allting som jag var tvungen att göra innan klockan fyra.. För klockan fyra hade jag massage tid. Och när jag var där frågade jag om jag kunde börja springa igen.. Men nej.. Det får jag inte göra. Jag tänker testa i alla fall.. Känner jag att det inte går så får jag väl sluta då..

Tisdag är veckans rövhål..

Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte om jag tänker för mycket eller om jag tänker för lite. Ibland känns det som ett enda stort tumult i min skalle och ibland är det som hjärnan ligger i ett vakuum och absolut ingenting händer.. Och just för tillfället känns det som allt står stilla.. Jag kan varken vara arg, ledsen eller glad, jag är bara ett mellanting.. Som i ett vakuum..

Jag har sån lust att bara bryta mig ur allting och göra någonting väldigt dumt.. Avsaknaden av adrenalin i kroppen är enorm och jag försöka komma på ett sunt sätt att framkalla det utan att det blir till överdrift. Men hur lyckas man leva som jag vill leva mitt liv på ett sunt sätt? Hur får man ut det man vill av livet när man vill så mycket som jag vill.. Ibland börjar jag tro att jag kommer stå på samma fläck hela livet.. I samma krater, där gamla skelett då och då kryper upp och skrämmer livslusten ur mig. Livslågan brinner innerst inne, men det känns som den blir mindre och mindre för varje bakslag som kommer.. 

Jag vet inte varför Han uppträder på det sätt Han gör.. Ibland börjar jag tro att det handlar om makt, girighet och ett mycket osäkert hjärta. Men jag förstår ändå inte varför Han river mina murar varje jävla gång. För varje gång så blir jag svagare och svagare.. Jag känner mig som ett par gamla skor som någon egentligen skulle kunna slänga iväg men har kvar dom utifall att Han skulle behöva dem en vacker dag. Men jag anser att jag är mer värd än ett tillfälligt sällskap eller en tillfällig "bra stund".. Jag har så mycket mer att ge och för den delen ta emot.. 

Ensamheten kryper inpå mig och jag blir skräckslagen att jag kommer vara ensam. Men samtidigt så njuter jag i fulla drag av att vara ensam. Jag blir tvär intensiv sedan går det över till att jag blir asocial och inte vill umgås med någon.. Jag är hellre en ensamvarg än en i mängden, en bland allt skit snack och smutskastande. Jag vill ha sopat och rent framför min dörr så ingen kan ta på mig. Så jag är oantastbar.. Så att ingen kan komma och sparka mig i ryggen.. 

Är verkligen ensam stark? Många säger nej, men.. Jag har varit ensam mycket i mitt liv och jag har alltid klarat mig bra. Jag har även lärt mig ett och annat av att hantera mina problem själv. Vissa sätt har varit grymt dåliga och vissa sätt har fungerat utmärkt.. Man lär sig av sina misstag.. Gör om gör rätt..

Nu ska jag dra täcket över huvudet och dö en stilla död..

Det här inlägget kommer handla väldigt lite om Tex men desstu mer om mig.. Jag är lite egencentrerad just för tillfället..

Jag har egentligen ingen ork alls.. Jag har egentligen varken tid eller lust att umgås med folk, men jag tvingar mig själv...

Igår var vi ut, jag och grannarna.. Det var trevligt! Men, nu så här dagen efter önskar man att man stannat hemma.. Ibland måste man tvinga sig ut för att kunna uppskatta hemmets lugna vrå tror jag.. Jag försöker att inte tänka så negativt om allting som har hänt, men det går fan inte bra.. Det känns som jag har förlorat allt, och lite till. Jag får ont i hjärtat när jag tänker på allting.. All skit, all kärlek, all lycka, all olycka, men framför allt all trygghet.. Varför förstör jag allt för? Varför kan jag inte vårda det jag har medan jag har det och inte komma och vara efterklok.. Men, nu är det lix försent.. 

"Jag kommer för nära det jag gjort,

låt mig glömma bort mig själv,

bara för en kväll"

Ja, man kan verkligen inte beskylla mig för att jag har en tråkigt liv!

Det har hänt så mycket den senaste tiden.. Lite för mycket om jag ska vara helt ärlig..

Är singel igen och försöker ta mig igenom en grej som gjorde hela uppbrottet svårare än vad det var nödvändigt.. Men, det som inte dödar det härdar.

Synd bara att det skadade en annan också och inte bara mig. Men vi ska lösa våra konflikter har jag bestämt mig för! Och kunna förbli vänner, kanske inte vår tid är just nu. Men någon gång i framtiden så ska vi kunna prata som normala människor..

Den sorgliga händelsen blev lite för mycket för oss båda att hantera. Men nu är det värsta över och nu återstår det bara för mig att hantera detta och gå vidare.. Ha! Se vad lätt det ser ut att vara när man skriver.. Men, det kommer nog tyvärr ta en tid och smälta allt..

Tex och jag vi lägger spår lite nu och då.. Han är riktigt duktig.. Funderar på att köra anlagsprovet med honom.. Men som sagt på grund av all tumult som har varit så har träningen blivit lite satt åt sidan.. Men ska återuppta den så fort jag känner mig redo igen! 

Annars så börjar sommaren bli ganska behaglig.. Lite mer värme och sol så skulle det vara suveränt!

Söndag igen..

Hundträningen går utmärkt. Han är dock lite tom i huvudet ibland har jag upptäckt. Han lossas inte lyssna på mig men det går ändå frammåt. Ibland undrar jag om jag kanske ska ta och köra spår med honom istället.. Det verkar som att han är mer lämpad för det..

Annars är mitt liv riktigt upp och ned..

Yes, då var det söndag igen och träning..

Veckans träning har gått förjävla bra! Lillebror hjälpte mig igår och träna inkallning, Tex är en stjärna på det! Det går så lekandes lätt så jag väntar bara på att han helt plöstligt ska skita i att kunna det :D

Linförigheten går också över förväntan! Jag har då absolut ingenting negativt att säga om hans upptränade på träningsplanen! Det vore kanske att hans kontakt med mig flackar lite ibland, men det är ju en tränings sak..

Helgen har varit grymt mysig. Igår var lillebror och grillade hos mig. Tex tyckte det var ruggigt roligt med en människa utöver det vanliga hemma :) Mats och Jon gjorde dessutom det mesta maten :D Jag fíck assistera och grilla lite men annars så slapp jag verkligen utan bra! ;)

Nu vill jag har sommar och sol! Det vore skönt med hög sommar, semester och öl ;) Men, jag får nog lov att vänta ett tag till...

Det återstår att se ikväll om Tex sköter sig lika bra som förra gången. Får hoppas det :)