Jag har en väldigt dålig metod ibland när jag är nere..

Då ser jag på dokumentärer som innehåller missbruk, självdestruktivitet eller liknande.. Vilket gör att jag blir ännu mer deppig. What's up med det? Varför gör jag så egentligen.. Eller så läser jag tragiska böcker. Det är som att jag vältrar mig i ömkan för andra därför jag inte ids ta hand om mina egna problem. Men men..

Han, Han den där kan visst inte ens säga hej då i telefon idag heller.. Usch, Han kan få mig att känna mig mest älskad i världen men han och också få mig att känna mig som världens mest värdelösa människa.. Tack, min kväll blev mycket bättre nu..

f*ck.. jag hatar det här...

Hur ska jag kunna ändra på mig någonsin?

Jag har tappat allt tålamod med människor..

Min ork att sitta och vara social har försvunnit, det är bara väldigt få människor jag klarar av att umgås med. Om jag tänker efter är det nog bara människor som jag inte känner inifrån och ut som jag orkar umgås med. De som känner mig närmre känns bara jobbiga såna här stunder. 

Jag hatar när folk ska planera upp mina dagar. "- Imorgon gör vi det, bla bla bla"..

Jag gillar det inte. Jag vill inte ha planer.. Det gör mig stressad. Min semester börjar närma sig, och den är enbart Min! Som ingen annan ska planera. Jag hatar det.. 

Som sagt mitt tålamod idag är inte bra! 

Började dagen med att försova mig, ordentligt dessutom!! Sen så har hela dagen varit ett stort kaos. Har fått jobbat röven av mig för att hinna med allting som jag var tvungen att göra innan klockan fyra.. För klockan fyra hade jag massage tid. Och när jag var där frågade jag om jag kunde börja springa igen.. Men nej.. Det får jag inte göra. Jag tänker testa i alla fall.. Känner jag att det inte går så får jag väl sluta då..

Tisdag är veckans rövhål..

Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte om jag tänker för mycket eller om jag tänker för lite. Ibland känns det som ett enda stort tumult i min skalle och ibland är det som hjärnan ligger i ett vakuum och absolut ingenting händer.. Och just för tillfället känns det som allt står stilla.. Jag kan varken vara arg, ledsen eller glad, jag är bara ett mellanting.. Som i ett vakuum..

Jag har sån lust att bara bryta mig ur allting och göra någonting väldigt dumt.. Avsaknaden av adrenalin i kroppen är enorm och jag försöka komma på ett sunt sätt att framkalla det utan att det blir till överdrift. Men hur lyckas man leva som jag vill leva mitt liv på ett sunt sätt? Hur får man ut det man vill av livet när man vill så mycket som jag vill.. Ibland börjar jag tro att jag kommer stå på samma fläck hela livet.. I samma krater, där gamla skelett då och då kryper upp och skrämmer livslusten ur mig. Livslågan brinner innerst inne, men det känns som den blir mindre och mindre för varje bakslag som kommer.. 

Jag vet inte varför Han uppträder på det sätt Han gör.. Ibland börjar jag tro att det handlar om makt, girighet och ett mycket osäkert hjärta. Men jag förstår ändå inte varför Han river mina murar varje jävla gång. För varje gång så blir jag svagare och svagare.. Jag känner mig som ett par gamla skor som någon egentligen skulle kunna slänga iväg men har kvar dom utifall att Han skulle behöva dem en vacker dag. Men jag anser att jag är mer värd än ett tillfälligt sällskap eller en tillfällig "bra stund".. Jag har så mycket mer att ge och för den delen ta emot.. 

Ensamheten kryper inpå mig och jag blir skräckslagen att jag kommer vara ensam. Men samtidigt så njuter jag i fulla drag av att vara ensam. Jag blir tvär intensiv sedan går det över till att jag blir asocial och inte vill umgås med någon.. Jag är hellre en ensamvarg än en i mängden, en bland allt skit snack och smutskastande. Jag vill ha sopat och rent framför min dörr så ingen kan ta på mig. Så jag är oantastbar.. Så att ingen kan komma och sparka mig i ryggen.. 

Är verkligen ensam stark? Många säger nej, men.. Jag har varit ensam mycket i mitt liv och jag har alltid klarat mig bra. Jag har även lärt mig ett och annat av att hantera mina problem själv. Vissa sätt har varit grymt dåliga och vissa sätt har fungerat utmärkt.. Man lär sig av sina misstag.. Gör om gör rätt..

Nu ska jag dra täcket över huvudet och dö en stilla död..