En människa sa till mig idag:

"Du är modig.

Det du har gått igenom går inte många människor igen under hela sitt liv..

Det ska du vara stolt över..

Det du överlevt, det är din vinst"

Hur är man modig då allting runt omkring mig faller?

Det sista halvåret har varit ett mörker för mig.

Och nu hände det här..

Min älskade bror..

Om jag bara kunde få prata med dig..

Om jag bara kunde få skratta med dig..

Om jag bara kunde få krama dig..

Om jag bara kunde få berätta en sista gång hur mycket jag älskar dig..

--------------------------------------------

Ser du hur hon saknar dig?

Känner du hennes ångest som gror inom henne?

Ensamheten äter upp henne levande.

Ångesten överlever hon, hon har upplevt den förr.

Men ensamheten och vetskapen om att du inte finns längre,

den hugger och sliter stora köttbitar från hennes hjärta.

Hon försöker att hålla modet uppe för andras skull.

Varför gör hon så?

För att föräldrar, syskon och barn inte ska se henne som ett "riskfall"..

Hon gör fel, det vet hon..

Hon borde släppa allt..

Hon borde gråta, skrika och vräka ur sig allt..

Men hon står där tyst och försynt för att ingen ska behöva må sämre..

Hon borde ändra sig..

Men hon har inte makten att rå på andras känslor om henne.

Hon önskar att de förstod,

tankeläsning.

Varje dag, varje timme, varje minut..

Faller en tanke på dig..

Försvinner ångesten?

Försvinner alla problem?

Var det värt det?

Hon undrar..

Hon vill inte veta..

Hon önskar bara att allt var som vanligt..

<3

Hon saknar honom,

en bror han lämnat sin lillasyster.

Hon sitter i ett mörkt hörn och funderar..

Hon funderar på livet,

hon inser att livet ibland är för tungt att uthärda.

Då kryper hon ner i ensamheten..

Tyst och manisk blir hon.

Ingen kärlek vid sidan som stryker henne över håret och säger,

det blir bättre.

Ingen bredvid henne i sängen..

Hon ligger där,

det är mörkt, kallt och ensamt. 

Ingen får veta,

hur hon känner där inne,

ingen får veta hur hon tänker,

ingen får fråga hur hon känner.

Hon hugger till svar och ber människor låta henne vara.

Du ska inte tro att hon släpper in dig,

varför skulle hon göra det?

Den ende hon släppt in,

han dog.

Lämnade henne ensam med sina tankar.

Varför skulle hon utsätta någon annan för hennes tyngd?

Ibland tror hon,

att innerst inne finns han runt henne.

Han ser till så allt blir bra.

Men denna fantasivärld hon lever i,

spricker med jämna mellanrum.

Världen rusar emot henne,

hon får panik och gömmer,

rädda sig eller dö.

Hon vill leva,

men inte som hon mår nu,

dock vet hon,

att det ebbar ut..

Hon måste bara kämpa..

Hon älskade sin storebror,

han var hennes livlina vid stunder..

Han var en av hennes rosor..

Jag kan inte skilja på om min magkänsla är ren och skär ångest eller om det är någonting mer..

Dom kallar på mig, hör ni? De vill att jag flyr ner i mörkret igen.. De vill att jag ska misslyckas.. Och ju längre tiden går ju mer håller jag med dem.. Jag har så många orsaker att följa dem, men jag har så många orsaker att inte göra det. Min hjärna spelar mig spratt, den lurar mig.. Jag kommer på mig själv hur jag lurar mig. Hör hur jag säger att bara lite för att slippa ångesten. Det vore så underbar att bara slippa allt för en stund. Inte behöva tänka, bara flyta med. Känna hur ångesten sipprar ur mig och hur en honungsvarm känsla träder in i kroppen.. Så skönt.. Men, så kommer den mörka delen upp i minnet, ångesten som fördubblas efteråt. Ångesten som jag inte överlever.. 

Hur ska jag kunna vara stark för andra när jag inte klarar av mig själv? Hur ska jag kunna stötta andra när jag ligger ned och gråter som ett barn inuti? 

Jag förstår inte varför jag är så stor del i andras liv? Varför ska just jag vara den duktiga? Varför ska just jag "klara" det?! Tänk om jag inte gör det då? Vad gör ni då? Tänk om jag faller som ett dött löv från en gren? Vad gör ni då?

Ni springer aldrig i fatt när jag väl har halkat dit.. 

Jag önskar att jag kunde öppna hjärtat och prata därifrån istället för att svamla om en massa skit. Men jag vill inte prata om det. Innerst inne vill jag inte berätta. Jag vill inte höra hur "jävla feg" han var. Han var min krigare. Min hjälte. Ingen flicka vill höra att folk kallar hennes hjälte en feg människa. Det svider i hjärtat. Jag vill inte höra!

Jag försöker stå stadigt för mamma, pappa, lillebror och ja alla andra. För att de ska få det lättare. Men idag verkar det som att det trängde igenom min fasad. Jag blev tillsagt att: Fixa det!.. Hur fan ska jag kunna fixa det bara så där? Det låter så lätt, men det är inte det. Jag försöker verkligen, jag kämpar för att ta mig upp till jobbet. Jag kämpar för att inte falla ihop på jobbet. Jag kämpar för att andas emellanåt. 

Jag önskar att någon bara såg mig.. Såg in i mitt hjärta och förstod. Att jag inte behöver berätta nått. Att jag inte behöver ljuga att det är bra. Att jag Får må dåligt. Att det är tillåtet. Tillåtet att må som jag gör, om så bara för en stund.

Ensamheten tränger sig på som en ovälkommen vän.. 

Minnen kommer upp vid de mest opassande tillfällen.

Det räcker med en lukt som påminner om honom..

Tårarna svider innanför ögonlocken, men de kommer inte fram..

Alla andra gråter, medan jag sitter torr i ögonen och funderar..

Jag önskar att jag kunde göra som de,

gråta ut allt..

Men en mental spärr hindrar mig.

Jag har fortfarande inga ord för det här..

Jag hoppas att han verkligen förstod hur mycket jag älskade honom.

Hur mycket jag ville att han skulle få det bra..

Och hur mycket jag önskar att han har det bra nu..

Att hans ångest har lättat och han ser ner på oss som är kvar..

Jag kommer aldrig att glömma honom..

Älskade storebror.. 

Jag vet att du finns hos mig..

Och jag vet att du vakar över min axel.

Jag kommer aldrig att göra dig besviken..

Jag kommer göra dig stolt.

Klarar jag detta finns det ingenting som kan krossa mig..

Jag älskar dig högre än himmelen..

Det finns stunder då jag verkligen inte begriper vad som har hänt. Stunder som för mig är overkliga, det känns som att om jag skulle ringa så skulle du svara. Men så slungas jag tillbaka till verkligheten och inser att du kommer aldrig göra det igen.

Det finns stunder då jag är så arg på dig att jag skulle kunna bryta ihop bara av ilska. Hur du kunde lämna, framförallt dina barn. Lämna dina föräldrar. Lämna dina syskon och alla som älskar dig! Du sa alltid att det var den feges väg ut. Du har ju aldrig varit feg i mina ögon.. Du har ju varit en krigare..

Det finns stunder då jag bryter ihop totalt och bara gråter för jag vet att du kommer aldrig ringa och surra med mig igen.. Du kommer aldrig sitta runt elden på Torge och skratta tillsammans med alla oss andra. Du kommer aldrig att finnas.. Enbart i mitt och många andras hjärtan..

Det finns stunder då jag förstår din handling till punkt och pricka.. Då allting känns meningslöst, att människor runt omkring en skulle ha det mycket bättre utan än själv. Då allting löser sig för andra om man bara försvann.. Jag vet hur de tankegångarna går. Jag har varit där själv.. För länge sedan.. 

Det gör ont i hjärtat när man tänker tillbaka på alla minnen. Alla stunder vi har haft. Det känns som att sorgen lägger sig som en filt över mig.. Den sticks och är obekväm, men jag får inte av mig den.. Den är för tung.. 

Är det inte klassiskt..

En gång en missbrukare, alltid en missbrukare? 

Nu håller jag huvudet ovanför vattenytan.. 

Jag kämpar, jag önskar folk kunde se hur mycket.

Då skulle vissa inse hur stark sjukdom ett missbruk är..

All my love too you <3

Jag vet inte ens var jag ska börja..

Skriva har varit min terapi genom livet, jag har aldrig saknat ord.

Men, nu stockar de sig i halsen.. 

Min innre krets är bruten..

Trasig och sargad..

Man gräver djupt efter svar som vi aldrig kommer att få..

Jag har försökt varit stark den här veckan för att underlätta för pappa och mina andra syskon..

Det var ett fatalt misstag av mig..

Jag skulle ha gråtit jag också då, inte nu när jag är själv.

Det är otroligt hur en människa kan lämna sånt tomrum efter sig. Och hur mycket en människa kan betyda för så många andra. Ena stunden är jag arg och besviken, andra stunden förstår jag precis hans tankar. Jag har varit där själv, men tog mig ur det. Det värsta av allt är att jag har honom att tacka för det. Det är ödets ironi inte sant? En människa som hjälper så många andra, kan inte använda sina kunskaper på sig själv. Men, det är nog ganska vanligt tyvärr.. Det snurrar i huvudet på mig, ingenting funkar som det ska.. 

Jag är som alla andra människor en egoist innerst inne. Därför kommer jag mest skriva om mig själv. 

Veckan nere hos pappa har varit bland det tyngsta jag har varit med om. Jag har tagit hand om pappa så gott jag har kunnat, pratat med honom, kört honom till dit han skulle och stöttat honom när han skulle göra saker. Det är såna här stunder man ser hur lätt jag har att stänga av mig själv och fokusera enbart på andra runt omkring mig. Jag ser helst att andra mår bra innan jag tar tag i mig själv. Det är ett misstag som jag gör om och om igen. För nu när jag kom hem så rasade allt över mig. Jag gråter konstant, minsta lilla grej gör att jag brister. Men jag envisas att ha ett stoneface när folk tilltalar mig. Därför skriver jag för att verkligen få ur mig allting. För det är det enda sättet jag kan få mina tankar att blir någorlunda klarare. 

Jag älskade Jens så fruktansvärt mycket. Det var han jag ringde till när jag behövde prata, och han ringde även till mig för att prata. Det senare åren har våra samtal handlat mer om honom än om mig. Men han har aldrig nämnt inte en enda gång att han inte ville leva det här livet. 

Jag kommer aldrig glömma honom..

Hans sätt i slakthuset och på jakten, hans glädje tårar när jag sköt min första älg. När han stod och berättade vad stolt han var för att jag var hans syster. De gånger han alltid påtalat åt mig att han bestämmer över mig för han var min gudfar. Hans skratt då jag alltid sagt att jag bestämmer över mig själv. 

De otaliga timmar vi pratat i telefon på natten, hans ord.. Som har bränn märkt mig. Vissa grejer sitter kvar i ben och märg..

Lördagen innan den söndagen, då han körde ner mig till Bräcke.. Vårat samtal i bilen.. Hur han högg tag i mig när vi stannade och sa: Visst vet du att jag älskar dig.. Det kommer alltid sitta som en brännmärke på min vänstra arm. Det kommer aldrig att försvinna. Hur han stod lutad mot bilen när vi skulle säga hej då och retades med mamma. Alla minnen som kommer upp gör så ont..

Men, trots att det gör ont i hjärtat så försöker jag att tänka att han har det bättre nu.

Där han är, det är en värld utan ångest.

Där han mår bra..

Det är svårt att acceptera att någon man älskar högt försvinner så här..

Jag har ett ångest tryck över bröstet som jag hade "förut"..

Det hugger när jag andas..

Men jag ska klara av det här..

VI ska klara av det här..

Jag får skriva mer någon annan dag,

som sagt så försvinner orden för mig..

Det svider i hjärtat och synen blir grumlig..

Ingenting är klart längre..

Det måste få lägga sig ett tag..

 Tänk Er inte honom som någon som givit sig av 
Hans resa har bara börjat. 
Vi lever många liv. 
Och det på jorden är bara ett 
Tänk Er att han vilar från sorger och tårar 
På en plats fylld av värme och trygghet 
Där man inte räknar dagar eller år. 

Tänk Er hur han önskar att ni visste 
Att inget utom Er sorg kan dö. 
Och tänk Er honom levande I hjärtat 
På dem han vidrört. 
För ingenting älskat kan någonsin gå förlorat 
Och han var oändligt älskad!