Inser nu att det var ett tag sedan jag skrev någonting. 

Tror att det beror på en rädsla som känns större än vad jag kan hantera.

Till och med nu låser sig min hjärna och jag tänker: "Fan vad onödigt, jag behöver inte skriva om det här"..

Men jag vet, att innerst inne så behöver jag det.

Jag har gömt mig i skratt och skämt nu den senaste månaden. 

Är jag glad så funderar ingen, ingen ställer några jobbiga frågor eller undrar hur det är.

Då får jag tillfället i akt att förtränga allting i lugn och ro.

Men, nu ikväll.. Bröt en rockbroder fram ur mörkret med ett inlägg i sin blogg..

Det skar i hjärta och själ att läsa det, samtidigt som det kom en sorts lättnad över allting.

Någon har förstått mig. Någon har faktiskt brytt sig. Någon har.. Lagt märke till mig.

Jag vet inte vad jag ska skriva om.

Det finns dagar då allting flyter förbi mig,

ingenting av det förgångna stoppar upp mig.

Det finns dagar då jag inte tänker på annat än det.

Då jag ser hans ansikte då jag blundar och önskar att han var här.

Jag önskar att jag bara kunde få prata med honom.

Höra hans röst och säregna skratt.

På något sätt tror jag att jag kommer få göra det.

Jag inbillar mig ibland att det aldrig har hänt.

Fast jag vet med all fakta att det har hänt.

Jag vill inte acceptera det,

det känns som att om jag gör det så försvinner han för alltid.

Det finns dagar då jag saknar honom nått så fruktansvärt.

Då allt jag tänker på kretsar kring honom.

Han kommer och går i mina tankar som om jag hade en svängdörr.

Jag vet inte ens vad jag känner riktigt längre.

Jag gömmer mig,

i det enda säkra ställe jag vet,

ensamheten.

Mig själv.

För dit har ingen nyckeln.

Jag tänker mer och mer på det destruktiva.

Det som jag fastna för i ett annat liv,

det dyker upp i huvudet nu och då.

Ingen skulle märka nått..

Jag har lurat er alla mer än en gång tidigare.

Men jag vet, hur dåligt det är.

Men just nu är det väldigt lockande.

Jag har inte modet att säga det till någon.

För jag vet redan reaktionerna.

"Tror du allt blir bättre av det!?!"..

Nej, det är klart att jag vet att det inte blir.

Men för stunden,

just då..

Mmm..

Jag ska inte.

Jag vill.

Men jag ska inte.

Älskade storebror,

du lämnade ett mörker i mig,

och jag snurrar bara snabbare och snabbare neråt.

Vem hjälper mig upp den här gången?

När inte du finns?

Jag känner mig hopplös.

Mitt inre är rena spillror och bråte av en explosion som förstörde allt.

Allt innanmäte..

Ligger på golvet och stinker av blod..

Vem torkar upp det?

När jag bara ser djupare och djupare in i självhatets klinga..

Just idag, 

vill jag inte..

Jag orkar inte med det här snart längre.

Min kropp har sagt ifrån,

den spyr ut förkylningar, värk och illamående.

Men jag plågar den,

jag stretar på tills den dagen då jag faller ihop.

Då jag faller,

faller jag hårt..

Du valde din väg..

Dina vita vingar jobbar nu..

Din oro och tyngd har lättat..

Från det vi kallar jorden.

Se hur han kommer med frid i hjärtat..

Hans demoner är förevigt bannlysta från hans sinne.

De dina känner din ångest.

De känner förtvivlan.

Men du valde din väg.

Aldrig kan du ångra dig.

Du har frid nu..

Ditt hus ligger i lugn..

En lättnadens suck vilar över de som var ditt..

Vi, dina.. Vi trampar på.

Mot avgrundens djupa dalar.

Vi trampar i kratrar lika stora som hålen i hjärtan..

Jag står vid vägkanten och ser alla passerar förbi..

Men egentligen ser jag ingen..

Jag sitter och lyssnar på människor som pratar..

Men egentligen hör jag ingen..

Mitt sinne är förgiftat av en dödlig dimma..

Varje andetag gör mig mer förstelnad..

Ingenting får min hjärna eller mitt hjärta att reagera..

Ångesten lägger sig som ett tryck över bröstet..

Men egentligen känner jag ingenting..

Ett skratt som innehåller mer smärta än lycka..

Två ögon som blivit brunnar fulla med onda ting..

De onda skall försvinna i sin som tid,

när det tiden kommer..

Att ta sig tid att för sorg..

Det viktigaste för att överleva..

Vem visar man sorgen mot?

När alla runt om, lever i en glasbubbla.

Fylld med sin egen sorg och vemod.

De har inte förmågan att ta in,

se min sorg..

Vem visar man sorgen mot?

När alla upplever samma sak som jag.

Finns det fler?

Fler som förstår..

Men nej,

jag vill inte behöva förklara.

Jag vill inte behöva berätta.

Mitt hjärta blöder,

ångesten ligger som ett grått oros moln över mig.

Ingenting känns verkligt.

Riskerna hopar sig.

Jag samlar på mig dem.

Negativt..

Aggressivt..

Hjärnan livnär sig på det destruktiva.

Ingenting blir bra..

Hon söker efter någonting annat..

Jag önskar att jag kunde få ringa och prata med dig.

Höra din röst..

Ditt skratt..

Jag saknar dig..

En människa sa till mig idag:

"Du är modig.

Det du har gått igenom går inte många människor igen under hela sitt liv..

Det ska du vara stolt över..

Det du överlevt, det är din vinst"

Hur är man modig då allting runt omkring mig faller?

Det sista halvåret har varit ett mörker för mig.

Och nu hände det här..

Min älskade bror..

Om jag bara kunde få prata med dig..

Om jag bara kunde få skratta med dig..

Om jag bara kunde få krama dig..

Om jag bara kunde få berätta en sista gång hur mycket jag älskar dig..

--------------------------------------------

Ser du hur hon saknar dig?

Känner du hennes ångest som gror inom henne?

Ensamheten äter upp henne levande.

Ångesten överlever hon, hon har upplevt den förr.

Men ensamheten och vetskapen om att du inte finns längre,

den hugger och sliter stora köttbitar från hennes hjärta.

Hon försöker att hålla modet uppe för andras skull.

Varför gör hon så?

För att föräldrar, syskon och barn inte ska se henne som ett "riskfall"..

Hon gör fel, det vet hon..

Hon borde släppa allt..

Hon borde gråta, skrika och vräka ur sig allt..

Men hon står där tyst och försynt för att ingen ska behöva må sämre..

Hon borde ändra sig..

Men hon har inte makten att rå på andras känslor om henne.

Hon önskar att de förstod,

tankeläsning.

Varje dag, varje timme, varje minut..

Faller en tanke på dig..

Försvinner ångesten?

Försvinner alla problem?

Var det värt det?

Hon undrar..

Hon vill inte veta..

Hon önskar bara att allt var som vanligt..

<3

Hon saknar honom,

en bror han lämnat sin lillasyster.

Hon sitter i ett mörkt hörn och funderar..

Hon funderar på livet,

hon inser att livet ibland är för tungt att uthärda.

Då kryper hon ner i ensamheten..

Tyst och manisk blir hon.

Ingen kärlek vid sidan som stryker henne över håret och säger,

det blir bättre.

Ingen bredvid henne i sängen..

Hon ligger där,

det är mörkt, kallt och ensamt. 

Ingen får veta,

hur hon känner där inne,

ingen får veta hur hon tänker,

ingen får fråga hur hon känner.

Hon hugger till svar och ber människor låta henne vara.

Du ska inte tro att hon släpper in dig,

varför skulle hon göra det?

Den ende hon släppt in,

han dog.

Lämnade henne ensam med sina tankar.

Varför skulle hon utsätta någon annan för hennes tyngd?

Ibland tror hon,

att innerst inne finns han runt henne.

Han ser till så allt blir bra.

Men denna fantasivärld hon lever i,

spricker med jämna mellanrum.

Världen rusar emot henne,

hon får panik och gömmer,

rädda sig eller dö.

Hon vill leva,

men inte som hon mår nu,

dock vet hon,

att det ebbar ut..

Hon måste bara kämpa..

Hon älskade sin storebror,

han var hennes livlina vid stunder..

Han var en av hennes rosor..

Jag kan inte skilja på om min magkänsla är ren och skär ångest eller om det är någonting mer..

Dom kallar på mig, hör ni? De vill att jag flyr ner i mörkret igen.. De vill att jag ska misslyckas.. Och ju längre tiden går ju mer håller jag med dem.. Jag har så många orsaker att följa dem, men jag har så många orsaker att inte göra det. Min hjärna spelar mig spratt, den lurar mig.. Jag kommer på mig själv hur jag lurar mig. Hör hur jag säger att bara lite för att slippa ångesten. Det vore så underbar att bara slippa allt för en stund. Inte behöva tänka, bara flyta med. Känna hur ångesten sipprar ur mig och hur en honungsvarm känsla träder in i kroppen.. Så skönt.. Men, så kommer den mörka delen upp i minnet, ångesten som fördubblas efteråt. Ångesten som jag inte överlever.. 

Hur ska jag kunna vara stark för andra när jag inte klarar av mig själv? Hur ska jag kunna stötta andra när jag ligger ned och gråter som ett barn inuti? 

Jag förstår inte varför jag är så stor del i andras liv? Varför ska just jag vara den duktiga? Varför ska just jag "klara" det?! Tänk om jag inte gör det då? Vad gör ni då? Tänk om jag faller som ett dött löv från en gren? Vad gör ni då?

Ni springer aldrig i fatt när jag väl har halkat dit.. 

Jag önskar att jag kunde öppna hjärtat och prata därifrån istället för att svamla om en massa skit. Men jag vill inte prata om det. Innerst inne vill jag inte berätta. Jag vill inte höra hur "jävla feg" han var. Han var min krigare. Min hjälte. Ingen flicka vill höra att folk kallar hennes hjälte en feg människa. Det svider i hjärtat. Jag vill inte höra!

Jag försöker stå stadigt för mamma, pappa, lillebror och ja alla andra. För att de ska få det lättare. Men idag verkar det som att det trängde igenom min fasad. Jag blev tillsagt att: Fixa det!.. Hur fan ska jag kunna fixa det bara så där? Det låter så lätt, men det är inte det. Jag försöker verkligen, jag kämpar för att ta mig upp till jobbet. Jag kämpar för att inte falla ihop på jobbet. Jag kämpar för att andas emellanåt. 

Jag önskar att någon bara såg mig.. Såg in i mitt hjärta och förstod. Att jag inte behöver berätta nått. Att jag inte behöver ljuga att det är bra. Att jag Får må dåligt. Att det är tillåtet. Tillåtet att må som jag gör, om så bara för en stund.

Ensamheten tränger sig på som en ovälkommen vän.. 

Minnen kommer upp vid de mest opassande tillfällen.

Det räcker med en lukt som påminner om honom..

Tårarna svider innanför ögonlocken, men de kommer inte fram..

Alla andra gråter, medan jag sitter torr i ögonen och funderar..

Jag önskar att jag kunde göra som de,

gråta ut allt..

Men en mental spärr hindrar mig.

Jag har fortfarande inga ord för det här..

Jag hoppas att han verkligen förstod hur mycket jag älskade honom.

Hur mycket jag ville att han skulle få det bra..

Och hur mycket jag önskar att han har det bra nu..

Att hans ångest har lättat och han ser ner på oss som är kvar..

Jag kommer aldrig att glömma honom..

Älskade storebror.. 

Jag vet att du finns hos mig..

Och jag vet att du vakar över min axel.

Jag kommer aldrig att göra dig besviken..

Jag kommer göra dig stolt.

Klarar jag detta finns det ingenting som kan krossa mig..

Jag älskar dig högre än himmelen..

Det finns stunder då jag verkligen inte begriper vad som har hänt. Stunder som för mig är overkliga, det känns som att om jag skulle ringa så skulle du svara. Men så slungas jag tillbaka till verkligheten och inser att du kommer aldrig göra det igen.

Det finns stunder då jag är så arg på dig att jag skulle kunna bryta ihop bara av ilska. Hur du kunde lämna, framförallt dina barn. Lämna dina föräldrar. Lämna dina syskon och alla som älskar dig! Du sa alltid att det var den feges väg ut. Du har ju aldrig varit feg i mina ögon.. Du har ju varit en krigare..

Det finns stunder då jag bryter ihop totalt och bara gråter för jag vet att du kommer aldrig ringa och surra med mig igen.. Du kommer aldrig sitta runt elden på Torge och skratta tillsammans med alla oss andra. Du kommer aldrig att finnas.. Enbart i mitt och många andras hjärtan..

Det finns stunder då jag förstår din handling till punkt och pricka.. Då allting känns meningslöst, att människor runt omkring en skulle ha det mycket bättre utan än själv. Då allting löser sig för andra om man bara försvann.. Jag vet hur de tankegångarna går. Jag har varit där själv.. För länge sedan.. 

Det gör ont i hjärtat när man tänker tillbaka på alla minnen. Alla stunder vi har haft. Det känns som att sorgen lägger sig som en filt över mig.. Den sticks och är obekväm, men jag får inte av mig den.. Den är för tung.. 

Är det inte klassiskt..

En gång en missbrukare, alltid en missbrukare? 

Nu håller jag huvudet ovanför vattenytan.. 

Jag kämpar, jag önskar folk kunde se hur mycket.

Då skulle vissa inse hur stark sjukdom ett missbruk är..

All my love too you <3