Ja, ibland känner jag mig jävligt uppgiven. Allra helst dagar då jag enbart har slitit som en idiot på jobbet, kommer hem och allt är alldeles tyst.. Såna dagar känns det som att ingen skulle sakna mig om jag körde ihjäl mig på väg hem från arbetet. Nog vet jag att folk skulle sakna mig, men.. Jag saknar någon att komma hem till. Någon som väntar på en eller någon som man kan äta mat med. Som skulle ringa och fråga; Hallå, när kommer du hem?.. Just nu känns det så jävla ensamt.. 

På jobbet är jag "den trevliga städerskan", som alltid är glad och service inriktad. Medan när jag kommer hem så är det som att jag går helt ner mig. Jag tappar all ork att ens bry mig om att höra av mig till folk. Ännu mindre umgås med människor.

Hösten kommer så lägligt så det är nästan skrämmande, jag älskar hösten. Jag brukar alltid må lite bättre då det blir lite kallare och färgglatt ute. Jag hoppas verkligen att mitt humör vänder till det bättre. Nu kanske jag är extra känslig för att jag är halv sjuk, feber och skit.. Det finns två som kan få mig glad just nu, det är Tex min egen guldklimp och.. Ja.. Han.. Han som kan vända min värld upp och ned. Fortfarande.. 

Jag vet inte vad jag håller på med.. Jag är bara jävligt förvirrad..

Allting ser så jävla bra ut, jobb, lägenhet, hund, bil.. Men hur kan man uppskatta allt det, om det inre är ett kaos?..

The love of my life

Hur funkar ditt liv?

Mitt verkar inte fungera riktigt som det ska känns det som.

Jag går som i en grå trist vardag hela tiden, jag kliver upp, går ut med hunden, far på jobbet, jobbar hela dagen, kommer hem gör (läs ibland) mat, blir dyng trött, går på lång promenad med hunden, ser nått på tv eller datorn, sover.. 

Det är väl egentligen inte det att jag saknar någonting att göra utan snarare att jag saknar någon att ha intill sig när man går sin promenad och ser sin film. Jag har hundratals människor omkring mig varje dag på jobbet, men det är ingenting. Jag blir oftast inte ens tilltalad av de jag städar åt. Det var en dag på jobbet som frågade mig om jag alltid var ensam ( med lite skämt inslag i rösten). Jag skrattade jag svarade: "Jaa, det är jag. Brukar vara lugnast så".. Efteråt började min hjärna jobba i två hundra knyck. Jag är fan ensam mest jämt. Jag älskar att vara ensam, men, det finns fan ingen runt omkring mig just nu. Klart jag pratar med folk i telefon varje dag och så, men det känns som en droppe i havet jämfört med vad jag vill ha. 

Jag.. Jag vet inte vad jag vill.

Jag är så grymt förvirrad..

Hur bryter man sig lös ur ett mönster? Nedåtgående spiraler och dyligt..

Ah, skit sak samma.. Allt löser sig med tiden..

Bara tomma jävla ord, inte nått meningsfullt..

Har suttit och läst igenom det jag har skrivit nu när jag har lite distans till allt..

Jobbiga tider! Men, allt har lagt sig någorlunda nu i alla fall. Känns som skönt att inte behöva tänka ut dagarna så man alltid har nått att göra så man inte gräver ned sig. Dock är det som sagt alltid nått som dyker upp..

Lögner är det värsta jag vet.. Det ligger onekligen någonting i: gör mig hellre ledsen med sanningen än glad av lögnen.. Detta handlar inte om han som jag har skrivit tidigare, utan en annan. En vuxen människa som jag har tappat all respekt för. Så jävla udda människa.. Du säger att det blir fel hela tiden.. Ett tips dumjävel: Sluta ljuga så slipper du hålla reda på alla sanningar.. Och OM du ska ljuga så gör det ordentligt.. Tragiskt..

Har insett en sak.. Min inre krets.. Mina krigare.. Dom är värd allt guld på jorden.. Jag behöver inte ens säga vad jag menar utan de förstår. Men alla på olika sätt och nivåer.

Min underbara lillebror, han har en förståelse som övergår det mesta. Han behöver se mig på 30 meter så vet han hur jag mår.. Något jag inte trodde var möjligt för en människa, men han har överbevisat mig.. Han är en sån som inte behöver säga någonting. Han behöver bara finnas där så känns allt bättre.. Jag älskar honom, över allting annat.. Han är en av mina rosor..

Min underbara mamma, hon har en annan sorts förståelse. Hon har käften med sig och upplyser mig om verkligheten när jag behöver den som mest. Det är henne jag blir mest irriterad på också, mesta dels för att hon har rätt vid de flesta tillfällen.. Men hon är underbar, jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Hon är lite som syre för mig, hon får mig att sikta framåt och inte fastna i negativt tänkande.. Jag älskar henne, över allting annat.. Hon är en av mina rosor..

Min underbara lillasyster.. Hon är lite för ung för att förstå. Men en sak är säker. Jag kommer alltid att skydda henne med mig liv om det så måste till.. INGENTING ont ska få hända henne, om det gör det så ska det betalas tillbaka....... Jag älskar henne över allting annat.. Hon är en av mina rosor..

Min underbara storebror.. Han förstår mig på ett plan som ingen av de andra gör. Han förstår sånt som man inte kan förklara. Han förstår sånt som ingen annan kan förstå om man inte har upplevt det själv. Han ger mig en sorts tröst bara av att veta att han finns där. Att han bara är där.. Att han är han! Jag älskar honom över allting annat.. Han är en av mina rosor..

Jag övergav min egen ros.. För utan er vore jag inte ens en rosknopp. Det är ni som är Min Inre Krets.. Och ingen, inte en jävel kan knäcka den. Ingen, kan ta den ifrån mig. För att jag vet, att det är er jag kan lita på när allting sviktar. Det har ni bevisat mer än en gång.. 

Jag kommer aldrig kunna gott göra er alla.. Men jag önskar er, från hela mitt hjärta, all lycka i världen.. 

<3

Jag känner mig fortfarande jävligt knäckt..

Ledsen, nedstämd..

Framför allt inser jag vad fort det gick för dig att.. gå vidare..

Jag känner mig helt ärligt så jävla utnyttjad ibland..

Jag tror ingen har tänkt på allt jag har gjort.. Under den svåra tiden, den sommaren.. Då jag fixade med allt, höll humöret uppe för att inte andra skulle märka att någonting var fel. Jag grät hela nätterna, jag stod på kanten av avgrunden, men jag höll igen för att ingen skulle se.. Och för att du inte skulle må sämre än vad du redan gjorde.. Jag ringde samtal, fixade pengar, en massa skit som jag egentligen inte hade behövt göra, men jag gjorde det för att jag älskade dig.. Jag har aldrig ens fått så mycket som ett tack för de grejerna.. Och nu, nu känns det som jag bara har blivit utnyttjad.. Jag mår så illa ibland.. Jag är inte arg på dig eller så, jag förstår bara inte varför du aldrig gett mig någon creed för det jag gjorde. Jag förstår att det var tungt för dig, men jag hade hela världen på mina axlar kändes det som. Det var EN människa som förbarmade sig över mig, det kommer jag aldrig glöma. Men annars hade jag ingen att luta mig mot. Jag bar allting själv. Och det fick jag givetvis äta upp. Man ska aldrig vända saker och ting inom sig. Men jag är lite av en expert på det, dock dyker det upp och biter en i röven när man minst anar det. 

Jag önskar, på något sätt.. Att du kunde åtminstone säga ett snällt ord till mig. Jag är inte arg eller nått.. Jag är bara ledsen hur allt gick. Under andra omständigheter så kanske vi skulle ha fått det underbart. Men, livet går inte allt den väg man vill att det ska göra..

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här spiralen.. Den är genomgående ond..

Jag känner mig fortfarande ledsen..

Men, inte lika påtagligt nu..

Klart jag får ont i hjärtat när jag hör att du går vidrare lättare än mig.

Får en känsla av att du redan hade gjort det, innan detta..

Egentligen är jag inte förvånad..

Med din karisma kan du nog få vilken du vill..

Jag känner mig ensam. 

Jag vet inte vart jag ska vända mig..

Och jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare som dig..

Du skriver redan med nya medan jag sitter och gråter på kvällarna..

Vår kärlek var kanske trots allt inte så stark som jag trodde.

Eller så var det bara min som var det..

Usch, jag kommer alltid att sakna dig..

Jag vet inte längre vad jag ska fylla dagarna med.

Jag känner mig totalt vilsen..

Fet, olämplig och ledsen..

Jag gör mina sysslor för att jag måste,

inte för att jag vill..

Det känns jävligt jobbigt just nu..

Jag hatar det här..

Låten talar till mig..

Nu ska jag snart glida in i drömmarnas värld..

Mitt huvud är förstort för min nacke..

Mina ögon svider..

Och jag har en hopplös känsla,

vilken jag hoppas har försvunnit tills imorgon..

Hur bekämpar man sorg då den är så påtaglig att jag nästan kan använda den som täcke över mitt huvud? Hur får jag känslan att försvinna.. Jag har letat, djupt inom mig vad det är för känsla jag känner, och det är just sorg..

Den ligger som ull filt över mig och kliar, det svider. Jag kan inte bryta mig loss ur den negativa spiralen, den krossar mig, det känns som en borrar sig djupare och djupare ända in i själen.. Sorgen har tagit ännu en bit av mitt hjärta till sitt förvar. Som så många gånger förut.

Jag vet att jag måste resa mig upp efter det här. Stark och modig.. Men just nu känns allt meningslöst. Tårar rinner ner för mina kinder och jag känner mig som en stor bov. Det känns som allting är mitt fel, trots det vet jag att allt är inte mitt fel. Men känslan väller över mig som en våg som vägrar stanna, den kväver det lilla syre jag får åt mig. Jag försöker vara vuxen och förklara hur det känns, men det går inte. Orden fastnar i halsen på mig och känslan av maktlöshet rinner över mig. En uppgiven känsla.. 

Hur ska jag kunna komma över någon som betytt så mycket för mig? Som har varit hela min värld. Jag intalar mig själv gång på gång att det är det bästa att göra både för mig och för han. Men ändå faller jag tillbaka och tappar modet. Jag gråter konstant för att jag inser att det är verkligen över nu. Verkligheten kommer ifatt mig och jag förstår vad jag måste göra. Jag måste ta vara på mig själv, finna mig själv, älska mig själv.. Men sanningen är att jag är jätte rädd.. Rädd att jag inte ska klara av det, rädd för att jag ska falla tillbaka till mitt förra liv, rädd... Rädd för att bli ensam. Att inte ha den där människan som känner mig så väl, vet så mycket om mig och som vet hur jag ska hanteras då min ångest sätter fart. Någon som vet vilka knappar han ska trycka för att få mig må som en ängel.. Det är underligt hur en och samma människa kan få en att må så dåligt, men samtidigt kunna få en att må så bra att man aldrig vill släppa honom. 

Jag kommer alltid älska honom, han kommer alltid att bära med sig en bit av mitt hjärta. Han tog det, och jag vill inte att han lämnar tillbaka det..Jag vill att han ska komma ihåg mig. Och jag vill att han ska veta att jag aldrig kommer att lämna hans sida, jag kommer alltid finnas där för honom. Oavsett vad andra säger så kommer jag att älska honom i evigheten och bortom. Men, för att skydda det lilla hjärta jag har kvar måste jag göra så här. Jag förstör bara mer om vi fortsätter knega på i samma spår. Det skulle sluta med att vi blev ovänner, fiender för livet.. Och det skulle jag aldrig förlåta mig själv för.. Han är för fin för att förloras.. Han är min Golden Boy.. Aldrig att förglömmas.. 

Med nya krafter, tar vi nya tag..

Men glöm aldrig att du bär med dig en del av mitt hjärta,

vårda det bättre än vad jag har gjort..

Där går du igen, så vilse är jag i din tid

Du tänder ljuset, lyser mig fram

En undrar hur du mår därinne

Luta dig emot mig, jag finns här för ditt perspektiv

Du tenderar till vilja, men där inne verkar du svag

Bor du någonstans du inte nämnt , öppna vad du känner och tror

Finns du för oss som du sagt, eller finns det bara mer

Ditt kapitel är av ett säreget slag, men jag gillar svårlästa
ting

Ditt skal bjuder skönhet, men hur ser du ut därinne

Ge mig mer, jag hungrar för ovetskapen

(Från en vän som alltid finns där, när ingen annan gör det)

Hur.. Jag vet inte vart jag ska börja.. Hur ska jag kunna förklara någonting inte ens jag har fullt grepp om.. Och varför ska jag försöka få andra människor att förstå saker som egentligen är väldigt orelevant för dem. Det handlar inte om andra människor för mig. Det handlar enbart om att jag måste försöka reda ut det som är en mörk knut i mitt hjärta.. Och min effektivaste metod är just att skriva.. Så nu drar jag igång en natt av tårar och känslor.. Välkommen..

Du körde sakta men successivt in kniven, rakt in i hjärtat, vred sakta om och hånskrattade mig rakt i ansiktet.  Blodet välde fram, jag gled ner på knä och blottade mitt innersta för att du skulle förstå, förstå mitt känsloliv. Och därmed förstå mina handlingar. Du kallade mig fjantig för det. Du tog inte till dig mitt tafatta försök att bättra mig. Istället spottade du mig i ansiktet och sa att jag inte försökte nog bra. Att mitt bästa var inte bra nog. Du stampade ner min självkänsla ner i den djupaste krater, där du förväntar dig att jag stå resten av mitt liv. Och undra om jag någonsin får dig igen. Det sliter i både hjärta och själ, men jag vill inte ha dig. En tid trodde jag det, att det var dig jag skulle vandra den eviga stigen med. Det var vi som skulle hålla varandras händer i slutet. Att vi skulle dansa runt klipphällarna och älska som ingen annan gjort förr. Vi skulle bli ett, vi skulle alltid stå bredvid varandra.. 

Men jag inser nu, att det är inte dig jag vill ha. Du är bara någon som fanns där för mig. Vi hittade varandra under helt fel förhållanden. Vi byggde vår grund på livsfarliga lekar, vi byggde vår grund på osäkerhet och trasiga hjärtan. Ett destruktivt förhållande som utvecklades och jag insåg, att tillsammans blev vi varandras fiender. Vi kämpar efter olika saker, olika mål, olika drömmar. Vi började strida med varandra, hindrade varandra att utföra våra drömmar. Vi blev fiender med vassa hugg tänder, det finns ingen som kan sårar så mycket som den personen man älskar. Dennas åsikt med bara ett litet ord kan sänka en annan människa ner i den svartaste avgrund. Du gjorde det. Du högg av mig benen vid knäna och såg mig falla, du räckte aldrig ut din hand. Du ansåg att jag borde ha vårdat förhållandet bättre, du ansåg att jag bara hade mig själv att skylla. 

Vi tillsammans hade någonting väldigt vackert en gång, vi var ett. Jag kommer aldrig att glömma dessa tider. Du lärde mig hur man älskar en annan människa, du lärde mig hur det känns att bli älskad. Vi hade en underbar tid.. Det kan ingen människa ta ifrån oss, och så jag älskade dig. Du var mitt allt, min egen golden boy. Jag hade aldrig upplevt den känslan förr, någon som verkligen brydde sig. Någon som frågade hur det var, för att dom ville veta, inte för att det är en artighetsfras som måste sägas. Du var mannen i mitt liv..

Men med olika olyckliga händelser så förändrades allt. Från ren oskuldsfull kärlek till bitterhet och svartaste avundsjuka. Det sliter i mig att det blev så här.. Men jag kommer alltid minnas de vackra vi hade. Och som en klok man sa till mig, man kan älska någon för evigt men kärleken kan försvinna.. Det är så det känns. Jag kommer alltid att älska dig, du kommer på sätt och vis alltid vara min Golden Boy, men min kärlek kommer inte finnas kvar. Det svider i ögonen nu, jag vill inte alls släppa dig, men för mitt eget bästa och för ditt så ser jag att detta måste ske. Egentligen har det redan skett.. För länge sedan.. 

Du var någonting speciellt.. Du är som bara du kan vara.. Men, det är inte mig ditt hjärta letar efter.. För att jag är jag, inte den du vill ha.. 

Det kommer mera senare ikväll, just nu måste mitt hjärta, mina lungor och ögon ta en paus..