Det är tämligen facinerande.. De få gång jag skriver (numera var betydligt mer förr) är när jag mår dåligt.

Jag kan inte skriva dikter, noveller eller andra texter då jag mår bra.

Jag skulle aldrig kunna skriva en romantisk eller roligt novell eller text.. Det går ikket..

Anledningen till min verbala uppkastning idag beror på livet.. Igen.. Ja, detta eviga liv som står ivägen för mig.

Denna förbannade hjärna som sätter käppar i hjulet för mig. Dessa tankar som lägger krokben på mig...

Alltså.. Är snart inne på sista veckan av semestern.. Och jag har haft ångest i ungefär en vecka bakåt att jag ska börja jobba igen..

Och då talar jag inte om någon vanlig söndagsångest över jobbet. Utan ångest på fullaste allvar.

Jag gråter, gråter och gråter. Jag spyr lite grann sen gråter jag lite till.. 

Jag får panik över att vara i stora folksamlingar. Typ affären räcker..

Jag orkar inte laga mat. Det enda jag gör är ser på film och ritar....

Jag känner rent instinktivt att så här ska det inte riktigt vara. Klart många har ångest inför att lämna semestern bakom sig.. Men inte på detta sättet..

Jag vet inte vad som händer.. Något är fel. Jag försöker.. Men jag orkar inte. 

Jag orkar inte ens träna längre.. 

Och som grädde på moset ska jag försöka vara den fysiska personen som hjälper pappa genom sin deprission.. 

Detta tär för mycket på mig.. Och jag vet att jag borde komma först.. Men.. Tyvär ser det ut som att jag måste "fixa" pappa först..

Ibland önskar jag att folk kunde se mig då jag ligger i min pöl på kvällarna och gråter..

Jag önskar att ni kunde se hur mina knän viker sig under mig..

Jag har försökt sagt detta åt er..

Jag hoppas bara att ni lyssnade..