Inser nu att det var ett tag sedan jag skrev någonting. 

Tror att det beror på en rädsla som känns större än vad jag kan hantera.

Till och med nu låser sig min hjärna och jag tänker: "Fan vad onödigt, jag behöver inte skriva om det här"..

Men jag vet, att innerst inne så behöver jag det.

Jag har gömt mig i skratt och skämt nu den senaste månaden. 

Är jag glad så funderar ingen, ingen ställer några jobbiga frågor eller undrar hur det är.

Då får jag tillfället i akt att förtränga allting i lugn och ro.

Men, nu ikväll.. Bröt en rockbroder fram ur mörkret med ett inlägg i sin blogg..

Det skar i hjärta och själ att läsa det, samtidigt som det kom en sorts lättnad över allting.

Någon har förstått mig. Någon har faktiskt brytt sig. Någon har.. Lagt märke till mig.

Jag vet inte vad jag ska skriva om.

Det finns dagar då allting flyter förbi mig,

ingenting av det förgångna stoppar upp mig.

Det finns dagar då jag inte tänker på annat än det.

Då jag ser hans ansikte då jag blundar och önskar att han var här.

Jag önskar att jag bara kunde få prata med honom.

Höra hans röst och säregna skratt.

På något sätt tror jag att jag kommer få göra det.

Jag inbillar mig ibland att det aldrig har hänt.

Fast jag vet med all fakta att det har hänt.

Jag vill inte acceptera det,

det känns som att om jag gör det så försvinner han för alltid.

Det finns dagar då jag saknar honom nått så fruktansvärt.

Då allt jag tänker på kretsar kring honom.

Han kommer och går i mina tankar som om jag hade en svängdörr.

Jag vet inte ens vad jag känner riktigt längre.

Jag gömmer mig,

i det enda säkra ställe jag vet,

ensamheten.

Mig själv.

För dit har ingen nyckeln.

Jag tänker mer och mer på det destruktiva.

Det som jag fastna för i ett annat liv,

det dyker upp i huvudet nu och då.

Ingen skulle märka nått..

Jag har lurat er alla mer än en gång tidigare.

Men jag vet, hur dåligt det är.

Men just nu är det väldigt lockande.

Jag har inte modet att säga det till någon.

För jag vet redan reaktionerna.

"Tror du allt blir bättre av det!?!"..

Nej, det är klart att jag vet att det inte blir.

Men för stunden,

just då..

Mmm..

Jag ska inte.

Jag vill.

Men jag ska inte.

Älskade storebror,

du lämnade ett mörker i mig,

och jag snurrar bara snabbare och snabbare neråt.

Vem hjälper mig upp den här gången?

När inte du finns?

Jag känner mig hopplös.

Mitt inre är rena spillror och bråte av en explosion som förstörde allt.

Allt innanmäte..

Ligger på golvet och stinker av blod..

Vem torkar upp det?

När jag bara ser djupare och djupare in i självhatets klinga..

Just idag, 

vill jag inte..

Jag orkar inte med det här snart längre.

Min kropp har sagt ifrån,

den spyr ut förkylningar, värk och illamående.

Men jag plågar den,

jag stretar på tills den dagen då jag faller ihop.

Då jag faller,

faller jag hårt..

Du valde din väg..

Dina vita vingar jobbar nu..

Din oro och tyngd har lättat..

Från det vi kallar jorden.

Se hur han kommer med frid i hjärtat..

Hans demoner är förevigt bannlysta från hans sinne.

De dina känner din ångest.

De känner förtvivlan.

Men du valde din väg.

Aldrig kan du ångra dig.

Du har frid nu..

Ditt hus ligger i lugn..

En lättnadens suck vilar över de som var ditt..

Vi, dina.. Vi trampar på.

Mot avgrundens djupa dalar.

Vi trampar i kratrar lika stora som hålen i hjärtan..

Jag står vid vägkanten och ser alla passerar förbi..

Men egentligen ser jag ingen..

Jag sitter och lyssnar på människor som pratar..

Men egentligen hör jag ingen..

Mitt sinne är förgiftat av en dödlig dimma..

Varje andetag gör mig mer förstelnad..

Ingenting får min hjärna eller mitt hjärta att reagera..

Ångesten lägger sig som ett tryck över bröstet..

Men egentligen känner jag ingenting..

Ett skratt som innehåller mer smärta än lycka..

Två ögon som blivit brunnar fulla med onda ting..

De onda skall försvinna i sin som tid,

när det tiden kommer..

Att ta sig tid att för sorg..

Det viktigaste för att överleva..

Vem visar man sorgen mot?

När alla runt om, lever i en glasbubbla.

Fylld med sin egen sorg och vemod.

De har inte förmågan att ta in,

se min sorg..

Vem visar man sorgen mot?

När alla upplever samma sak som jag.

Finns det fler?

Fler som förstår..

Men nej,

jag vill inte behöva förklara.

Jag vill inte behöva berätta.

Mitt hjärta blöder,

ångesten ligger som ett grått oros moln över mig.

Ingenting känns verkligt.

Riskerna hopar sig.

Jag samlar på mig dem.

Negativt..

Aggressivt..

Hjärnan livnär sig på det destruktiva.

Ingenting blir bra..

Hon söker efter någonting annat..

Jag önskar att jag kunde få ringa och prata med dig.

Höra din röst..

Ditt skratt..

Jag saknar dig..