Känner mig helt utpumpad..

Har haft fysiologi och skadelära hela veckan. Jätte roliga ämnen, och tunga..

Känner mig allmänt nöjd med livet. Förutom.. Detta kan låta som en kliché/tonårsaktigt..

Det finns inget värre än att få känslan av att någon är besviken på mig.

Min mor är en expert att få mig att känna så.

När jag kom hem från skolan idag så ringde min mamma. Hon surrade på om allt och ingenting. Bland annat tjejmilen som vi ska springa. Om hur hon har känt sig helt ensam om känslan av att det ska bli roligt. Att jag har varit negativ och sur om detta.. Vilket jag inte har varit. 

Jag har helt ärligt varit smått stressad hela sommaren, det som har gått runt i skallen är:

TRÄNA!! SPRING!! PLUGGA PLUGGA PLUGGA!! DU MÅSTE SPRINGA! DU MÅSTE PLUGGA!

Jag har känt en sån jävla press från alla håll och kanter så jag har inte haft någon tid över att fundera på vad vi ska göra i Stockholm under tiden vi är där. Förutom då vi ska springa. Jag har försökt att varit så fokuserad på allt så jag har helt glömt bort att vi kanske borde planera och stöka på..

Just nu är jag så trött och slut i skallen så jag är väll extra känslig också.

Men hela eftermiddagen har varit fruktanvärt jobbig på det sättet att jag har varit låg och nere. Tillfällig deprisson antagligen.

Jag känner mig som den minsta människan på jorden. Som inte kan göra någonting rätt.

Jag vet mycket väl att jag inte är det, och att jag är väldigt bra på det jag gör.

Men ingenting kan sänka mig på det sättet som hon gör. Och hon är väldigt duktig på att göra det. Påpeka fel och brister. 

Och det retar mig jävulskt mycket att jag tar åt mig och blir upprörd över detta. Varför jag inte bara kan släppa det och tänka: ah, skitsamma..

Jävla skit dag är vad detta är..