Jag vet inte ens var jag ska börja..

Skriva har varit min terapi genom livet, jag har aldrig saknat ord.

Men, nu stockar de sig i halsen.. 

Min innre krets är bruten..

Trasig och sargad..

Man gräver djupt efter svar som vi aldrig kommer att få..

Jag har försökt varit stark den här veckan för att underlätta för pappa och mina andra syskon..

Det var ett fatalt misstag av mig..

Jag skulle ha gråtit jag också då, inte nu när jag är själv.

Det är otroligt hur en människa kan lämna sånt tomrum efter sig. Och hur mycket en människa kan betyda för så många andra. Ena stunden är jag arg och besviken, andra stunden förstår jag precis hans tankar. Jag har varit där själv, men tog mig ur det. Det värsta av allt är att jag har honom att tacka för det. Det är ödets ironi inte sant? En människa som hjälper så många andra, kan inte använda sina kunskaper på sig själv. Men, det är nog ganska vanligt tyvärr.. Det snurrar i huvudet på mig, ingenting funkar som det ska.. 

Jag är som alla andra människor en egoist innerst inne. Därför kommer jag mest skriva om mig själv. 

Veckan nere hos pappa har varit bland det tyngsta jag har varit med om. Jag har tagit hand om pappa så gott jag har kunnat, pratat med honom, kört honom till dit han skulle och stöttat honom när han skulle göra saker. Det är såna här stunder man ser hur lätt jag har att stänga av mig själv och fokusera enbart på andra runt omkring mig. Jag ser helst att andra mår bra innan jag tar tag i mig själv. Det är ett misstag som jag gör om och om igen. För nu när jag kom hem så rasade allt över mig. Jag gråter konstant, minsta lilla grej gör att jag brister. Men jag envisas att ha ett stoneface när folk tilltalar mig. Därför skriver jag för att verkligen få ur mig allting. För det är det enda sättet jag kan få mina tankar att blir någorlunda klarare. 

Jag älskade Jens så fruktansvärt mycket. Det var han jag ringde till när jag behövde prata, och han ringde även till mig för att prata. Det senare åren har våra samtal handlat mer om honom än om mig. Men han har aldrig nämnt inte en enda gång att han inte ville leva det här livet. 

Jag kommer aldrig glömma honom..

Hans sätt i slakthuset och på jakten, hans glädje tårar när jag sköt min första älg. När han stod och berättade vad stolt han var för att jag var hans syster. De gånger han alltid påtalat åt mig att han bestämmer över mig för han var min gudfar. Hans skratt då jag alltid sagt att jag bestämmer över mig själv. 

De otaliga timmar vi pratat i telefon på natten, hans ord.. Som har bränn märkt mig. Vissa grejer sitter kvar i ben och märg..

Lördagen innan den söndagen, då han körde ner mig till Bräcke.. Vårat samtal i bilen.. Hur han högg tag i mig när vi stannade och sa: Visst vet du att jag älskar dig.. Det kommer alltid sitta som en brännmärke på min vänstra arm. Det kommer aldrig att försvinna. Hur han stod lutad mot bilen när vi skulle säga hej då och retades med mamma. Alla minnen som kommer upp gör så ont..

Men, trots att det gör ont i hjärtat så försöker jag att tänka att han har det bättre nu.

Där han är, det är en värld utan ångest.

Där han mår bra..

Det är svårt att acceptera att någon man älskar högt försvinner så här..

Jag har ett ångest tryck över bröstet som jag hade "förut"..

Det hugger när jag andas..

Men jag ska klara av det här..

VI ska klara av det här..

Jag får skriva mer någon annan dag,

som sagt så försvinner orden för mig..

Det svider i hjärtat och synen blir grumlig..

Ingenting är klart längre..

Det måste få lägga sig ett tag..

 Tänk Er inte honom som någon som givit sig av 
Hans resa har bara börjat. 
Vi lever många liv. 
Och det på jorden är bara ett 
Tänk Er att han vilar från sorger och tårar 
På en plats fylld av värme och trygghet 
Där man inte räknar dagar eller år. 

Tänk Er hur han önskar att ni visste 
Att inget utom Er sorg kan dö. 
Och tänk Er honom levande I hjärtat 
På dem han vidrört. 
För ingenting älskat kan någonsin gå förlorat 
Och han var oändligt älskad! 

Ja, ibland känner jag mig jävligt uppgiven. Allra helst dagar då jag enbart har slitit som en idiot på jobbet, kommer hem och allt är alldeles tyst.. Såna dagar känns det som att ingen skulle sakna mig om jag körde ihjäl mig på väg hem från arbetet. Nog vet jag att folk skulle sakna mig, men.. Jag saknar någon att komma hem till. Någon som väntar på en eller någon som man kan äta mat med. Som skulle ringa och fråga; Hallå, när kommer du hem?.. Just nu känns det så jävla ensamt.. 

På jobbet är jag "den trevliga städerskan", som alltid är glad och service inriktad. Medan när jag kommer hem så är det som att jag går helt ner mig. Jag tappar all ork att ens bry mig om att höra av mig till folk. Ännu mindre umgås med människor.

Hösten kommer så lägligt så det är nästan skrämmande, jag älskar hösten. Jag brukar alltid må lite bättre då det blir lite kallare och färgglatt ute. Jag hoppas verkligen att mitt humör vänder till det bättre. Nu kanske jag är extra känslig för att jag är halv sjuk, feber och skit.. Det finns två som kan få mig glad just nu, det är Tex min egen guldklimp och.. Ja.. Han.. Han som kan vända min värld upp och ned. Fortfarande.. 

Jag vet inte vad jag håller på med.. Jag är bara jävligt förvirrad..

Allting ser så jävla bra ut, jobb, lägenhet, hund, bil.. Men hur kan man uppskatta allt det, om det inre är ett kaos?..

The love of my life

Hur funkar ditt liv?

Mitt verkar inte fungera riktigt som det ska känns det som.

Jag går som i en grå trist vardag hela tiden, jag kliver upp, går ut med hunden, far på jobbet, jobbar hela dagen, kommer hem gör (läs ibland) mat, blir dyng trött, går på lång promenad med hunden, ser nått på tv eller datorn, sover.. 

Det är väl egentligen inte det att jag saknar någonting att göra utan snarare att jag saknar någon att ha intill sig när man går sin promenad och ser sin film. Jag har hundratals människor omkring mig varje dag på jobbet, men det är ingenting. Jag blir oftast inte ens tilltalad av de jag städar åt. Det var en dag på jobbet som frågade mig om jag alltid var ensam ( med lite skämt inslag i rösten). Jag skrattade jag svarade: "Jaa, det är jag. Brukar vara lugnast så".. Efteråt började min hjärna jobba i två hundra knyck. Jag är fan ensam mest jämt. Jag älskar att vara ensam, men, det finns fan ingen runt omkring mig just nu. Klart jag pratar med folk i telefon varje dag och så, men det känns som en droppe i havet jämfört med vad jag vill ha. 

Jag.. Jag vet inte vad jag vill.

Jag är så grymt förvirrad..

Hur bryter man sig lös ur ett mönster? Nedåtgående spiraler och dyligt..

Ah, skit sak samma.. Allt löser sig med tiden..

Bara tomma jävla ord, inte nått meningsfullt..

Har suttit och läst igenom det jag har skrivit nu när jag har lite distans till allt..

Jobbiga tider! Men, allt har lagt sig någorlunda nu i alla fall. Känns som skönt att inte behöva tänka ut dagarna så man alltid har nått att göra så man inte gräver ned sig. Dock är det som sagt alltid nått som dyker upp..

Lögner är det värsta jag vet.. Det ligger onekligen någonting i: gör mig hellre ledsen med sanningen än glad av lögnen.. Detta handlar inte om han som jag har skrivit tidigare, utan en annan. En vuxen människa som jag har tappat all respekt för. Så jävla udda människa.. Du säger att det blir fel hela tiden.. Ett tips dumjävel: Sluta ljuga så slipper du hålla reda på alla sanningar.. Och OM du ska ljuga så gör det ordentligt.. Tragiskt..

Har insett en sak.. Min inre krets.. Mina krigare.. Dom är värd allt guld på jorden.. Jag behöver inte ens säga vad jag menar utan de förstår. Men alla på olika sätt och nivåer.

Min underbara lillebror, han har en förståelse som övergår det mesta. Han behöver se mig på 30 meter så vet han hur jag mår.. Något jag inte trodde var möjligt för en människa, men han har överbevisat mig.. Han är en sån som inte behöver säga någonting. Han behöver bara finnas där så känns allt bättre.. Jag älskar honom, över allting annat.. Han är en av mina rosor..

Min underbara mamma, hon har en annan sorts förståelse. Hon har käften med sig och upplyser mig om verkligheten när jag behöver den som mest. Det är henne jag blir mest irriterad på också, mesta dels för att hon har rätt vid de flesta tillfällen.. Men hon är underbar, jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Hon är lite som syre för mig, hon får mig att sikta framåt och inte fastna i negativt tänkande.. Jag älskar henne, över allting annat.. Hon är en av mina rosor..

Min underbara lillasyster.. Hon är lite för ung för att förstå. Men en sak är säker. Jag kommer alltid att skydda henne med mig liv om det så måste till.. INGENTING ont ska få hända henne, om det gör det så ska det betalas tillbaka....... Jag älskar henne över allting annat.. Hon är en av mina rosor..

Min underbara storebror.. Han förstår mig på ett plan som ingen av de andra gör. Han förstår sånt som man inte kan förklara. Han förstår sånt som ingen annan kan förstå om man inte har upplevt det själv. Han ger mig en sorts tröst bara av att veta att han finns där. Att han bara är där.. Att han är han! Jag älskar honom över allting annat.. Han är en av mina rosor..

Jag övergav min egen ros.. För utan er vore jag inte ens en rosknopp. Det är ni som är Min Inre Krets.. Och ingen, inte en jävel kan knäcka den. Ingen, kan ta den ifrån mig. För att jag vet, att det är er jag kan lita på när allting sviktar. Det har ni bevisat mer än en gång.. 

Jag kommer aldrig kunna gott göra er alla.. Men jag önskar er, från hela mitt hjärta, all lycka i världen.. 

<3

Jag känner mig fortfarande jävligt knäckt..

Ledsen, nedstämd..

Framför allt inser jag vad fort det gick för dig att.. gå vidare..

Jag känner mig helt ärligt så jävla utnyttjad ibland..

Jag tror ingen har tänkt på allt jag har gjort.. Under den svåra tiden, den sommaren.. Då jag fixade med allt, höll humöret uppe för att inte andra skulle märka att någonting var fel. Jag grät hela nätterna, jag stod på kanten av avgrunden, men jag höll igen för att ingen skulle se.. Och för att du inte skulle må sämre än vad du redan gjorde.. Jag ringde samtal, fixade pengar, en massa skit som jag egentligen inte hade behövt göra, men jag gjorde det för att jag älskade dig.. Jag har aldrig ens fått så mycket som ett tack för de grejerna.. Och nu, nu känns det som jag bara har blivit utnyttjad.. Jag mår så illa ibland.. Jag är inte arg på dig eller så, jag förstår bara inte varför du aldrig gett mig någon creed för det jag gjorde. Jag förstår att det var tungt för dig, men jag hade hela världen på mina axlar kändes det som. Det var EN människa som förbarmade sig över mig, det kommer jag aldrig glöma. Men annars hade jag ingen att luta mig mot. Jag bar allting själv. Och det fick jag givetvis äta upp. Man ska aldrig vända saker och ting inom sig. Men jag är lite av en expert på det, dock dyker det upp och biter en i röven när man minst anar det. 

Jag önskar, på något sätt.. Att du kunde åtminstone säga ett snällt ord till mig. Jag är inte arg eller nått.. Jag är bara ledsen hur allt gick. Under andra omständigheter så kanske vi skulle ha fått det underbart. Men, livet går inte allt den väg man vill att det ska göra..

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här spiralen.. Den är genomgående ond..

Jag känner mig fortfarande ledsen..

Men, inte lika påtagligt nu..

Klart jag får ont i hjärtat när jag hör att du går vidrare lättare än mig.

Får en känsla av att du redan hade gjort det, innan detta..

Egentligen är jag inte förvånad..

Med din karisma kan du nog få vilken du vill..

Jag känner mig ensam. 

Jag vet inte vart jag ska vända mig..

Och jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare som dig..

Du skriver redan med nya medan jag sitter och gråter på kvällarna..

Vår kärlek var kanske trots allt inte så stark som jag trodde.

Eller så var det bara min som var det..

Usch, jag kommer alltid att sakna dig..

Jag vet inte längre vad jag ska fylla dagarna med.

Jag känner mig totalt vilsen..

Fet, olämplig och ledsen..

Jag gör mina sysslor för att jag måste,

inte för att jag vill..

Det känns jävligt jobbigt just nu..

Jag hatar det här..

Låten talar till mig..

Nu ska jag snart glida in i drömmarnas värld..

Mitt huvud är förstort för min nacke..

Mina ögon svider..

Och jag har en hopplös känsla,

vilken jag hoppas har försvunnit tills imorgon..

Hur bekämpar man sorg då den är så påtaglig att jag nästan kan använda den som täcke över mitt huvud? Hur får jag känslan att försvinna.. Jag har letat, djupt inom mig vad det är för känsla jag känner, och det är just sorg..

Den ligger som ull filt över mig och kliar, det svider. Jag kan inte bryta mig loss ur den negativa spiralen, den krossar mig, det känns som en borrar sig djupare och djupare ända in i själen.. Sorgen har tagit ännu en bit av mitt hjärta till sitt förvar. Som så många gånger förut.

Jag vet att jag måste resa mig upp efter det här. Stark och modig.. Men just nu känns allt meningslöst. Tårar rinner ner för mina kinder och jag känner mig som en stor bov. Det känns som allting är mitt fel, trots det vet jag att allt är inte mitt fel. Men känslan väller över mig som en våg som vägrar stanna, den kväver det lilla syre jag får åt mig. Jag försöker vara vuxen och förklara hur det känns, men det går inte. Orden fastnar i halsen på mig och känslan av maktlöshet rinner över mig. En uppgiven känsla.. 

Hur ska jag kunna komma över någon som betytt så mycket för mig? Som har varit hela min värld. Jag intalar mig själv gång på gång att det är det bästa att göra både för mig och för han. Men ändå faller jag tillbaka och tappar modet. Jag gråter konstant för att jag inser att det är verkligen över nu. Verkligheten kommer ifatt mig och jag förstår vad jag måste göra. Jag måste ta vara på mig själv, finna mig själv, älska mig själv.. Men sanningen är att jag är jätte rädd.. Rädd att jag inte ska klara av det, rädd för att jag ska falla tillbaka till mitt förra liv, rädd... Rädd för att bli ensam. Att inte ha den där människan som känner mig så väl, vet så mycket om mig och som vet hur jag ska hanteras då min ångest sätter fart. Någon som vet vilka knappar han ska trycka för att få mig må som en ängel.. Det är underligt hur en och samma människa kan få en att må så dåligt, men samtidigt kunna få en att må så bra att man aldrig vill släppa honom. 

Jag kommer alltid älska honom, han kommer alltid att bära med sig en bit av mitt hjärta. Han tog det, och jag vill inte att han lämnar tillbaka det..Jag vill att han ska komma ihåg mig. Och jag vill att han ska veta att jag aldrig kommer att lämna hans sida, jag kommer alltid finnas där för honom. Oavsett vad andra säger så kommer jag att älska honom i evigheten och bortom. Men, för att skydda det lilla hjärta jag har kvar måste jag göra så här. Jag förstör bara mer om vi fortsätter knega på i samma spår. Det skulle sluta med att vi blev ovänner, fiender för livet.. Och det skulle jag aldrig förlåta mig själv för.. Han är för fin för att förloras.. Han är min Golden Boy.. Aldrig att förglömmas.. 

Med nya krafter, tar vi nya tag..

Men glöm aldrig att du bär med dig en del av mitt hjärta,

vårda det bättre än vad jag har gjort..

Där går du igen, så vilse är jag i din tid

Du tänder ljuset, lyser mig fram

En undrar hur du mår därinne

Luta dig emot mig, jag finns här för ditt perspektiv

Du tenderar till vilja, men där inne verkar du svag

Bor du någonstans du inte nämnt , öppna vad du känner och tror

Finns du för oss som du sagt, eller finns det bara mer

Ditt kapitel är av ett säreget slag, men jag gillar svårlästa
ting

Ditt skal bjuder skönhet, men hur ser du ut därinne

Ge mig mer, jag hungrar för ovetskapen

(Från en vän som alltid finns där, när ingen annan gör det)