Hej Broder..

Var ett tag sedan jag skrivit nått.. 

I ärlighetens namn så har jag inte orkat. Jag har mina svackor.. 

Ibland känns det som jorden faller för mig. Det känns som att ingenting spelar någon roll längre. Allt jag vill är att prata med dig. Du visste mer hemligheter om mig än någon annan. Jag behövde inte förklara saker. Du bara visste...

Jag saknar dig så hårt emellanåt, det känns som hjärtat blöder. Blödde ditt hjärta?

Jag saknar dig jämnt, du var och är fortfarande min bror. Vad än folk säger om att du är borta. Du är ändå min bror. Oavsett om du lever i en annan dimension än oss. Jag vill på något sätt gärna tro att du vakar över mig. Får mig att skippa de dumheter jag tänker ibland. 

Din lillasyster stapplar.

Livet ter sig aggressivt mot henne

Hon önskar från sitt innersta att hon hade dig här

Att falla mot, att prata med, att gråta med

Du grät med henne

Hon älskade dig för det

Ingen människa kan ta ifrån dig den platsen

Hon kommer förevigt hålla dig hjärta i sin hand

Önska intensivt att få se dig en sista gång

För hon älskar dig villkorslöst...

Det finns inget som får mig så nere som helger.

Tankarna hopar sig runt mig,

jag vet inte vad jag väntar på.

För det är den känslan jag får.

Jag väntar..

Under ytan ser ingen om du gråter,

under skinnet ser ingen om det kryper,

under en stenfasad ser ingen om du plågas...

Jag kan skriva att jag saknar dig en miljon gånger.

Min ångest blir så påtaglig ibland.

Det känns som den kväver mig.

Klumpen i halsen,

hindrar syret att ta sig ner i lungorna,

stenen i magen får mig att sluta äta,

psyket spelar mig spratt och jag blir liggandes.

I vånda över en annan människas val.

Jag trodde inte att jag kunde känna sån här sorg.

Så här länge..

Men, jag blir påmind lite nu och då.

Folk lägger ut bilder på dig.

Det känns som en käftsmäll av rang.

Det känns som någon stöter en påle rakt igenom min mage,

när ditt ansikte dyker upp på internet.

Det är inte rätt,

jag hatar dem för det.

Jag vet att det låter egoistiskt..

Men jag tycker det är fel..

Jag saknar dig nog mest i tystnad jämfört med de andra.

Jag pratar sällan om dig..

Jag skriver sällan om dig..

Men mina tankar går till dig ofta..

Det är dig jag vänder mig till om jag vill ha hjälp, styrka eller vid vägskäl i livet.

Jag önskar du kunde få se världen ur en annan synvinkel än du gjorde.

Du älskade Bror..

Du kommer alltid vara den enda för mig

den enda som var krigare nog att skydda mig

den enda som var beskyddare nog att våga lyssna på mig

den enda som hade modet att hjälpa mig

utan att döma mig en gång.

Om jag ändå hade fått varit din beskyddare, din krigare..

Döden är någonting tabubelagt..

Nämner jag döden så ryggar folk..

Jag vill bara att du ska veta, älskade bror..

Jag följer inte efter dig.

Men du kommer alltid finnas i mig. 

Som ett minne.. Ett vacker sårigt minne..

<3