You know who you are
High fivin,

talkin shit,

but you're going home alone aren't you?

Ja, vad ska man säga..

Uppgiven är vad jag känner mig. Har ingen lust med någonting.

Här om dagen då jag satt och fiddilerade för mig själv kom jag på en sak..

Det var någon poetisk människa som en gång sa till mig,

att fingeravtrycken som vi lämnar på de människor vi har berört försvinner aldrig..

Gäller det alla? Eller var det bara poetiskt bullshit?

Han citerade även Ghandi,

att vad man än gör i livet så är det meningslöst,

men det är väldigt viktigt att man gör det..

Viktigt att man gör det?

Verkligen?

Saker och ting ter sig inte viktiga när resten av världen fortsätter snurra i ultraterapid runt omkring en.

Vad gör det för skillnad vad jag gör?

Vad jag säger?

Och vad jag står för?

Ärligt talat..

Jag tror att meningen i sig har mycket innebörd.

Jag tror på att handling är lika viktigt som att leva.

Handlar man inte,

utan lever det gråa livet då man står vid sidan jämnt och tittar på.

Så blir man en "ingenting". Man tappar tron på varför just jag ska stå kvar här.

För mig är det väldigt viktigt att visa vad jag står för.

Även om det kan verka för andra som en liten skitsak.

För står jag inte för det jag tycker och tänker så anser jag att jag inte gjort det jag kunnat för att förändra nått som jag inte gillar.

Men hur förändrar man saker som redan har hänt?

Varför var det viktigt att han, just han försvann?

Det går inte.. 

Lista ut den Ghandi..

Jaha, ska vi dra en all in idag då.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14332903.ab

Jag blir irriterad när jag läser sånt här.

Det är många som jag känner som redan är sjukpensionär INNAN de fyller 65. Men nej, då ska vi höja pensionsåldern till 75 i stället så man får gå direkt från arbetet till sjukhemmet. Visst låter det humant och bra?

Olika personer säger: Ja, men vi lever längre nu än förut.

Ja, det kanske vi gör.

I en sjukhus säng. 

Hemma, med hemtjänst i kö för att få komma in på sjukhem.

Sen om man kollar på skillnaden mellan olika yrkeskategorier. Det jag jobbar med som exempel.. Hur många städerskor finns det i 65 års åldern som inte har problem med ex: axlar, händer, armar, rygg, nacke? Jag kan säga att de flesta har problem med nått. Jag vet flera som är sjukpensionerad redan. Ska man då tvinga dem att jobba i 10 år till? Nä men vad fan öppna ögonen.. Låt i såna fall slipsnissarna sitta och ruttna i sin stol tills de är 75.. Det är kanske inte så jävla roligt det heller, eftersom även de får problem med armar, axlar, nacke och rygg. Nej, usch och fy fan för alliansen.. 

Meningen med pension för mig är att man ska få flera år innan man måste ta och börja stämpla ut från det riktiga livet. En paus innan livet ska gå vidare till ålderdom och elände. 

Men här ser vi uppenbarligen inte till arbetarnas bästa.

Den här låten härjar i mitt liv just nu..

Den är underbar..

Jag har blivit förgiftad.. 

Oja..

Av det där konstiga giftet.. hmm..

Jag kan översköljas av en rädsla ibland,

att jag ska glömma bort dig.

Hur du såg ut,

hur du pratade,

ditt skratt,

dig..

Hur våra samtal sakta förvandlades till,

ja, snarare förtroende samtal än någonting annat.

Jag saknar dom,

och dig.

Jag saknar dina visa och ibland vitsiga åsikter som du hade om problem.

Jag är rädd,

att jag en dag inte minns dig för den du var.

Inte bara din stil bland människor,

utan den du var under våra samtal.

Hur du hjälpte mig,

att överleva det jag gick in i och kom ut ifrån.

Det fyller mig emellanåt med skuldkänslor,

att jag inte kunde hjälpa dig.

Du hjälpte ju mig.

Du hjälpte mig att riva upp hela muren med skam.

Och du hjälpte mig att överkomma den värsta av känslor jag haft.

Men jag kunde inte hjälpa dig.

Du sa aldrig nått.

Nu efteråt,

ser jag tydliga grejer som du sagt.

Men som jag då inte reflekterade över.

Jag önskar att du kunde se oss,

jag önskar att jag kunde se dig.

Kasta ord och vara som förr..

Älskade älskade..

Vart vore jag om du inte hade funnits där?

Jag är trots allt tacksam för den tiden vi fick.

Men den var alldeles för kort..

Hur kommer det sig att folk redan från början kommer med ont uppsåt?

Hur kan man ogilla någon utan att man lära känna människan innan?

Och hur man kan trakassera människor som gör sitt bästa?

Spö borde ni ha..

Jag tycker det är så lågt..

Jag får en god lust att göra nått åt det.

Jag ska fundera..

Vad som slår hårdast..

Förövrigt har jag hamnat i en liten må bra cirkel.

Allt känns som lugnt nu.

Lugnet innan stormen eller bara lugn?

Det återstå att se.

Goo låten..

Frisk luft rensar hjärnan ibland..

Don't look to the eyes of a stranger
Don't look through the eyes of a fool
Don't look to the eyes of a stranger
Somebeody's watching when the night comes down

Det jag egentligen vill ha..

Det är trygghet, stabilitet, och att få vara fri från rädsla..

Den enda människa jag kan få det med är mig själv..

Jag har insett,

att jag är hellre ensamen och vet att jag inte kan bli sårad.

Än att vara med någon annan och bara behöva vänta på att bli bränd.

Det låter så jävla tragiskt,

jag vet.

Hmm..

Jag vet inte riktigt..

Det är som att det är massor av puzzelbitar som fattas i mig.

Jag är nog skapt för att vara ensam.

Jag börjar tro det.

Det är synd bara att vissa inte håller med.

Soooo.. What too do!

Våga fortsätta..

Eller bara sätta stop för skiten redan nu?

Jag vet inte..

Såra eller bli sårad..

Egentligen talar ju ingenting för att jag ska bli sårad.

Men det har på något sätt alltid hamnat där förr i slutändan.

Så varför skulle trenden ändras?

Ja, jag är en bitterfitta..

Ut med hunden..

Jag försöker,

men det känns som det inte räcker till.

Hur gör man då hjärnan spelar en spratt?

Och man känner inte igen sig själv..

Det var någon som sa till mig för länge sedan att man aldrig ska försöka vara någon annan..

Att ingen är My så bra som jag är..

Jag vet..

Men nu vet jag inte riktigt vart My är.

Hur hittar man igen henne?

Dina ögon sväljer mörker..

Dags att stänga av tror jag..

Känns som god tid för det..