Fröken Mu, där går du,
med känslor låsta på insidan. 
Fröken Mu där går du. Du mötte en Momas, en stor man kallad Thomas,
Han såg var du befinner dig Nu. 
Glad att få finnas till, en god vän är det han vill, Dina skador och ärr river inte mig,
Jag är din vän trogen , jag älskar dig.
Din väg har kantrats av kaos, ett ofrivilligt farväl, 
men glöm inte att någon här vill dig väl. 
Jag finns alltid att stötta dig, ditt hjärta har träffat mig.. På ett bra vis så klart, att vara din vän är underbart, och jag ställer alltid upp hur livet en sig ter, så stanna kvar hos mig jag ber.

Det finns ingen väg för svår, när vi kring Umedalen går. Galna gubbar må komma i våran väg, men det är bara ett roligt hinder, roliga gubbar är vad en Knaspromenad binder. Jag har funnit bland det bästa nu, att alltid få vara en räksmugglare som älskar sin Mu..

Håller ditt huvud tungt när livet inte ter sig lugnt, Bevarar dig som du är, oavsett hur livet tär, du behöver någon som mig, och jag kan inte klara min resa utan dig. 
Så hör en god väns ord, medans vi fortfarande vandrar denna Jord.
Dina val som svider, är något som för mig lider, tillsammans tar vi oss ann, den ondska som aldrig försvann... Ha den finaste av dagar, du bygger min vardag ofta, hatten av för dig och ett fyrfaldigt Hurra....Hurra Hurra Hurra Hurra. //President skäggulk

Bästa födelsedags presenten! 

Min rockbroder! :) 

Spank you man!

Igår så såg jag en film, Jag saknar dig, heter den.

Men heja, varför utsätter jag mig för såna saker?

De säger att även den djupaste smärta har mening,

jag undrar, 

vad har det här för mening?

För mig är det en lögn..

Vissa smärtor har ingen mening.

De kommer och stormar in i ens liv och förstör,

de äter upp all den goda kraften för att livnära sig själv.

Det hänger bara på personen i fråga som har blivit utsatt att repa sig.

Att bygga upp allting igen och släppa in lite ljus i taget.

Det finns saker som man aldrig kommer att förstå,

men vissa saker förstår jag nog bättre än andra.

Det är jobbigt på ett sätt att ingen skulle förstå mig om jag skulle berätta.

Därför låter jag det ligga här inne,

för att inte bli missförstådd. 

Det är det sista jag vill bli nu.

Det finns en annan sak som jag måste berätta för någon,

det är ett tungt kapitel,

någonting som jag är rädd för att berätta,

någonting som jag egentligen bara vill ska försvinna,

men jag har lärt mig av mina misstag..

Det enda raka är att berätta det och sen se därifrån..

Jag kan inte göra andras val.

Bara mina egna,

och jag tänker göra mina val rätt den här gången..

Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig, Jag saknar dig..

Allra käraste..

Jag ville mötas nånstans nere på djupet 
jag har varit där förut och jag är inte rädd 
dina ögon ändrar färg i ljuset 
men dom kan titta nu, jag är beredd 

Det kommer som dråpslag ibland.

Då lungorna och hjärtat tappar rytmen.

Då ångesten lägger sig som en filt över min kropp.

Den är så tung,

den är för tung.

Allt jag vill är att slita sönder den,

få den ur mitt liv.

Men den verkar vara här för att stanna.

Den har levt bredvid min sida i många år nu.

Trots det så har jag aldrig accepterat den.

Man tänder en ångest då man släcker en annan, inte sant?

Hur som helst,

jag kanske har för mycket att tänka på.

För stressigt eller nått..

Men jag försöker tänka positivt,

men det känns som det bara blir sämre och sämre.

Det skrämmer mig..

Speciellt såna här stunder då ångesten blir så påtaglig att jag nästan skulle kunna känna den.

Men jag vet att det är bara att "härda" ut..

Men jag börjar bli väldigt less på det nu..

Nej, om man skulle försöka vara lite positiv och se framemot att man snart får gå och lägga sig?..

Ha, det är skrattretande.. Som om det blir någon sömn i natt..

Bättre lycka nästa gång..

Det finns vänner,

också finns det "vänner"..

Det är inte alltid lätt för ett ovant öga eller hjärta att hitta de falska på en gång.

Jag har nog lyckats träna upp mig så jag ser skillnaden.

Nu, efter alla år.

Energitjuvar och egoister är någonting man verkligen ska passa sig för.

Oftast går de hand i hand, och är väldigt lätta att "fastna" för.

I alla fall för människor som har lätt att bli medberoende i jobbiga sammanhang eller liknande.

Jag har hittat två guldklimpar i min vardag som jag trivs ypperligt med.

Han rockbrodern som är en större man än han tror,

en enkel man.. Som för er nyfikna inte är nått "ragg"..

Han är en vän lika mycket som piff och puff var.

Sen har jag hon vid HP's, ett hjärta av guld har hon.

Vi har pratat mycket om vänskap några gånger.

Hon säger en sak som väldigt sann.

Att inser man att folk runt omkring en är falska vänner så nöjer man sig med det.

För man har hellre någonting falskt än ingenting alls.

Men jag har kommit fram till att jag kan inte leva så riktigt.

Jag nöjer mig däremot med er två. 

Ni gör min vardag aningens lättare emellanåt.

Sunda tankebanor och en humor som är underbar.

När man börjar sålla bland människor så får man många bakslag.

Folk blir irriterade och fräser åt en att man har förstört en vänskap.

Men helt seriöst, vad har det varit för vänskap om man inte ens mår bra av den?

Vänskap för mig är någonting som man ska bli glad av,

någon att glädjas med och åt,

någon att dela sin sorg med.

Ge och ta,

lite som i ett förhållande.

Det här med att dela sorg verkar vara väldigt svårt,

jag har insett det nu.

Det är säkert fem stycken som har bara försvunnit efter allt som har hänt.

Inte ett ord,

inte ett sms,

inte ett ljud.

Det är såna gånger man ser vilka som bryr sig tycker jag,

det finns de som säger: ja men de blir rädda och vill att du ska ta första steget.

ALDRIG säger jag,

skulle någon av mina vänner hamna i en situation som är jobbig så skulle jag inte hantera det så.

Jag tycker att man ska visa tydligt och klart att man finns där.

Oavsett, villkorslöst.. 

Ibland tappar jag allt bra som finns runt omkring mig.

De glädjeämnen som jag plockar åt mig försvinner,

rinner genom mina händer som sand i ett timglas.

Det värsta är att jag tillåter det att göra det..

Jag borde säga nej, stop, du får inte..

Men jag tillåter dem klampa på mina nerver.

Hela dagen har varit så jävla bra,

tills nu..

För att jag tillåter det..

WELL FUCK YOU ALL!

Det finns människor som är värd uppmärksamhet,

och de som inte är det..

Fokusera på de som är det.

Det ska även jag börja göra..

Inget mer jävla accepterande..

Du valde din väg..
Dina vita vingar jobbar nu..
Din oro och tyngd har lättat..
Från det vi kallar jorden.
Se hur han kommer med frid i hjärtat..
Hans demoner är förevigt bannlysta från hans sinne.
De dina känner din ångest.
De känner förtvivlan.
Men du valde din väg.
Aldrig kan du ångra dig.
Du har frid nu..
Ditt hus ligger i lugn..
En lättnadens suck vilar över de som var ditt..
Vi, dina.. Vi trampar på.
Mot avgrundens djupa dalar.
Vi trampar i kratrar lika stora som hålen i hjärtan..

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja..

Det finns så mycket att säga..

Jag lever efter ett motto som lyder: Låt det bara ske..

En rockbroder som känner mig allt för väl har sagt det åt mig.

Det finns någonting i det, låt det bara ske..

Min största svaghet är att jag blir livrädd när folk närmar sig.

Jag vill inte ha människor omkring mig som vet allt.

Det skrämmer folk..

Mitt förflutna skrämmer folk..

Den människa jag en gång varit gör människor osäkra.

Obekväma, antingen så blir de tysta, eller så försöker de berätta saker om sig själv

som de anser är "häftiga".

Som att de måste hävda sig.

Jag hatar sånt.

Det finns ingenting häftigt med ett sånt liv.

Det är därför jag kämpade med näbbar och klor med att ta mig därifrån.

Även nu, kämpar jag för att inte falla tillbaka..

Jag har träffat en människa,

som i sin tur inte vet så mycket om mig än.

Men lite har jag delat med mig av,

han reagerade varken på det första eller andra sättet.

Han.. Reagerade rätt.

Instinktivt så försökte jag dra mig undan,

han kom för nära.

Men så dök mottot upp i mitt minne, låt det bara ske.

Jag försöker ändra på mitt sätt.

Just nu går det riktigt bra.

Jag försöker lära mig konsten att känna på riktigt.

Inte känna i en dimma, inte känna bara för att man "ska" känna.

Utan känna för att minnas..

Känna för att komma framåt..

Jag har fortfarande problem med att uttrycka mig muntligt.

Men det kommer, sakta men säkert.

En vacker dag kanske han kommer så långt in som min rockbroder.

http://skaggulken.wordpress.com/2011/10/27/till-hon-my/

Skrivet av min rockbroder, han ser rakt igenom mig..

Jag får skuldkänslor,

jag skulle ha hjälpt dig,

som du hjälpte mig..

Under ytan ser ingen om du gråter,

under skinnet ser ingen om det kryper,

under en sten fasad ser ingen om du plågas..

Plågoandar har vi allihopa, oavsätt hur stora eller små så finns de där. Min största plågoande är nog mig själv vissa stunder. Jag kan inte låta bli att fundera på tillfällen som gör mig illa.. På minnen som gör att min kropp fryser till is. På stunder som får min strupe att krympa ihop till ingenting. 

Det finns så mycket stunder, tillfällen och minnen som kommer tillbaka till mig. De dränker mig emellanåt i sorg. Jag kan inte fokusera på det viktiga. Jag står på samma ställe och trampar luft förgäves. För varken svar eller någon lösning kommer att komma till mig.

Det finns kvällar då allting faller. Då minnen blir för påtagliga, då sorgen sätter sina vässade klor i mig och jag faller neråt i en spiral av mörker. Att komma upp därifrån varje gång tar på de få krafter jag har kvar. Jag gråter inte, men jag faller trots det neråt, ser djupare in i mörkrets väggar. Ingen kan dra upp mig därifrån förutom mig själv. Jag vet det. Men när mina egna krafter börjar tryta så blir jag rädd för att den dagen ska komma. Den dagen då jag inte orkar dra upp mig själv. Då allting blir för mycket för det sargade hjärta jag har. Vem kommer att finnas där då? Då det bara kommer att finnas en blöt fläck kvar. Vem lagar brustna hjärtan?

Han lämnade oss

alldeles förtidigt

Jag önskar så många gånger per dag att jag kunde få prata med dig. Se dig gå längs grusvägen på väg mot Torget. Fara och hälsa på dig och prata. Prata om det där som jag inte kan prata med någon annan om. Du lämnade oss alla. Du lämnade mig ensam. Den känslan har jag. Du lämnade mig med mina tankar.. 

Samtidigt som jag inser att jag kan inte skulle ha delat med mig om allt.. Du hade nog med dina egna tankar.. Men, jag önskar ändå att du fanns här. Jag har inte ens raderat dina numer i telefonen. Jag önskar så innerligt att du kom tillbaka. Jag vet att du inte gör det. Men jag önskar ändå..

Mina i mina drömmar kommer du tillbaka nästan varje natt. Lika glad och go som du alltid varit. Det sliter i mig att du inte sagt någonting. Inte ett ord. Jag önskar att jag kunde ha hjälpt dig. Alla de saker du sa och skrev. Var det tecken? 

Du älskade bror

du var min krigare

klarade allt

det finns ingen som min bror

brukade jag säga

för han var någonting speciellt.

Vad finns det att säga nu?

Jag kommer aldrig glömma dig,

och jag kommer alltid älska dig.

Oavsett dina val som du gjorde i livet,

kommer du alltid vara min krigare.. <3

Saker och ting ter sig overkliga..

Vissa dagar, som idag, är det som att ingenting har hänt.

Vi fortsätter leva livet..

Ibland äcklar det mig att allting bara kan fortgå utan honom.

Varför inte världen stannar upp och blir tyst och mörk.

Så som jag ser den.

Har varit och tänt ljus på din minneslund i lördags med pappa.

Du kommer förevigt finnas i mitt hjärta.

Det för mig så ont.. Att det inte gick att förhindra.

Det känns som en hugg i magen när folk frågar mig om dig.

Undrar varför och hur. 

Jag vill så gärna prata om dig, påminnas av alla de fina stunder.

Men, det går inte. Jag styr bort de som försöker prata om det.

Jag orkar inte ta i dig. Du är ett för tungt kapitel just nu.

Det finns de som lyser upp vardagen för mig.

Jag kommer aldrig glömma vad som har hänt.

Jag kommer alltid älska dig innerligt.

Men, jag har bestämt mig.

Att jag vill leva.

Jag vill inte leva i den bubbla som jag lever i nu.

Jag borde våga snäppet mer.

Jag borde utmana mig steget längre.

Jag borde offra lite mer.

Forsätter jag att dra mig tillbaka och inte våga så kommer jag få ångra det senare.

Jag vet..

Kanske, helgen kan göra så att min bubbla spricker och att dimman för mina ögon lättar. Frågan är bara om jag ska våga chansa. Min rädsla för att förlora är stor, väldigt stor. Men, jag tror på att vågar jag bara chansa så har jag redan vunnit oavsett hur slutresultatet blir. Antingen så fungerar jag, eller så gör jag det inte. Då får jag resa mig och ta nya tag. Jag önskar att det inte satt i praktiska grejer. Jag önskar att man kunde göra vad man ville, utan att behöva planera allt. Det vore en lättnad. Men, det fungerar ju dock inte så..

Mitt hjärta slits itu, jag måste rannsaka mig själv och se vad jag verkligen vill.

Jag kommer alltid älska dig..