Det är tämligen facinerande.. De få gång jag skriver (numera var betydligt mer förr) är när jag mår dåligt.

Jag kan inte skriva dikter, noveller eller andra texter då jag mår bra.

Jag skulle aldrig kunna skriva en romantisk eller roligt novell eller text.. Det går ikket..

Anledningen till min verbala uppkastning idag beror på livet.. Igen.. Ja, detta eviga liv som står ivägen för mig.

Denna förbannade hjärna som sätter käppar i hjulet för mig. Dessa tankar som lägger krokben på mig...

Alltså.. Är snart inne på sista veckan av semestern.. Och jag har haft ångest i ungefär en vecka bakåt att jag ska börja jobba igen..

Och då talar jag inte om någon vanlig söndagsångest över jobbet. Utan ångest på fullaste allvar.

Jag gråter, gråter och gråter. Jag spyr lite grann sen gråter jag lite till.. 

Jag får panik över att vara i stora folksamlingar. Typ affären räcker..

Jag orkar inte laga mat. Det enda jag gör är ser på film och ritar....

Jag känner rent instinktivt att så här ska det inte riktigt vara. Klart många har ångest inför att lämna semestern bakom sig.. Men inte på detta sättet..

Jag vet inte vad som händer.. Något är fel. Jag försöker.. Men jag orkar inte. 

Jag orkar inte ens träna längre.. 

Och som grädde på moset ska jag försöka vara den fysiska personen som hjälper pappa genom sin deprission.. 

Detta tär för mycket på mig.. Och jag vet att jag borde komma först.. Men.. Tyvär ser det ut som att jag måste "fixa" pappa först..

Ibland önskar jag att folk kunde se mig då jag ligger i min pöl på kvällarna och gråter..

Jag önskar att ni kunde se hur mina knän viker sig under mig..

Jag har försökt sagt detta åt er..

Jag hoppas bara att ni lyssnade..

Känner mig helt utpumpad..

Har haft fysiologi och skadelära hela veckan. Jätte roliga ämnen, och tunga..

Känner mig allmänt nöjd med livet. Förutom.. Detta kan låta som en kliché/tonårsaktigt..

Det finns inget värre än att få känslan av att någon är besviken på mig.

Min mor är en expert att få mig att känna så.

När jag kom hem från skolan idag så ringde min mamma. Hon surrade på om allt och ingenting. Bland annat tjejmilen som vi ska springa. Om hur hon har känt sig helt ensam om känslan av att det ska bli roligt. Att jag har varit negativ och sur om detta.. Vilket jag inte har varit. 

Jag har helt ärligt varit smått stressad hela sommaren, det som har gått runt i skallen är:

TRÄNA!! SPRING!! PLUGGA PLUGGA PLUGGA!! DU MÅSTE SPRINGA! DU MÅSTE PLUGGA!

Jag har känt en sån jävla press från alla håll och kanter så jag har inte haft någon tid över att fundera på vad vi ska göra i Stockholm under tiden vi är där. Förutom då vi ska springa. Jag har försökt att varit så fokuserad på allt så jag har helt glömt bort att vi kanske borde planera och stöka på..

Just nu är jag så trött och slut i skallen så jag är väll extra känslig också.

Men hela eftermiddagen har varit fruktanvärt jobbig på det sättet att jag har varit låg och nere. Tillfällig deprisson antagligen.

Jag känner mig som den minsta människan på jorden. Som inte kan göra någonting rätt.

Jag vet mycket väl att jag inte är det, och att jag är väldigt bra på det jag gör.

Men ingenting kan sänka mig på det sättet som hon gör. Och hon är väldigt duktig på att göra det. Påpeka fel och brister. 

Och det retar mig jävulskt mycket att jag tar åt mig och blir upprörd över detta. Varför jag inte bara kan släppa det och tänka: ah, skitsamma..

Jävla skit dag är vad detta är..

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev någonting här.

Tiden tycks inte alltid räcka till för mig.

Massageutbildningen är underbart rolig som jag började i januari.

Jag visste inte att jag älskade att massera så mycket som jag gör. Och att hjälpa människor är jätte kul.

Sen vetskapen om hur skönt det är.. Det är nog också en bidragande faktor.

Jag vet själv hur jag blir när jag får massage. Jag ligger oftast bara där och tänker: Åååhh! Nån tar på mig!

Nu har jag ju givetvis pojkvän, men beröringen vid massage är en helt annan grej. :)

Har även fått en massa stöd av folk runt omkring mig. Så att starta eget kommer nog att vara ett faktum i framtiden :)

Det går bra nu!

Hej Broder..

Var ett tag sedan jag skrivit nått.. 

I ärlighetens namn så har jag inte orkat. Jag har mina svackor.. 

Ibland känns det som jorden faller för mig. Det känns som att ingenting spelar någon roll längre. Allt jag vill är att prata med dig. Du visste mer hemligheter om mig än någon annan. Jag behövde inte förklara saker. Du bara visste...

Jag saknar dig så hårt emellanåt, det känns som hjärtat blöder. Blödde ditt hjärta?

Jag saknar dig jämnt, du var och är fortfarande min bror. Vad än folk säger om att du är borta. Du är ändå min bror. Oavsett om du lever i en annan dimension än oss. Jag vill på något sätt gärna tro att du vakar över mig. Får mig att skippa de dumheter jag tänker ibland. 

Din lillasyster stapplar.

Livet ter sig aggressivt mot henne

Hon önskar från sitt innersta att hon hade dig här

Att falla mot, att prata med, att gråta med

Du grät med henne

Hon älskade dig för det

Ingen människa kan ta ifrån dig den platsen

Hon kommer förevigt hålla dig hjärta i sin hand

Önska intensivt att få se dig en sista gång

För hon älskar dig villkorslöst...

Det finns inget som får mig så nere som helger.

Tankarna hopar sig runt mig,

jag vet inte vad jag väntar på.

För det är den känslan jag får.

Jag väntar..

Under ytan ser ingen om du gråter,

under skinnet ser ingen om det kryper,

under en stenfasad ser ingen om du plågas...

Jag kan skriva att jag saknar dig en miljon gånger.

Min ångest blir så påtaglig ibland.

Det känns som den kväver mig.

Klumpen i halsen,

hindrar syret att ta sig ner i lungorna,

stenen i magen får mig att sluta äta,

psyket spelar mig spratt och jag blir liggandes.

I vånda över en annan människas val.

Jag trodde inte att jag kunde känna sån här sorg.

Så här länge..

Men, jag blir påmind lite nu och då.

Folk lägger ut bilder på dig.

Det känns som en käftsmäll av rang.

Det känns som någon stöter en påle rakt igenom min mage,

när ditt ansikte dyker upp på internet.

Det är inte rätt,

jag hatar dem för det.

Jag vet att det låter egoistiskt..

Men jag tycker det är fel..

Jag saknar dig nog mest i tystnad jämfört med de andra.

Jag pratar sällan om dig..

Jag skriver sällan om dig..

Men mina tankar går till dig ofta..

Det är dig jag vänder mig till om jag vill ha hjälp, styrka eller vid vägskäl i livet.

Jag önskar du kunde få se världen ur en annan synvinkel än du gjorde.

Du älskade Bror..

Du kommer alltid vara den enda för mig

den enda som var krigare nog att skydda mig

den enda som var beskyddare nog att våga lyssna på mig

den enda som hade modet att hjälpa mig

utan att döma mig en gång.

Om jag ändå hade fått varit din beskyddare, din krigare..

Döden är någonting tabubelagt..

Nämner jag döden så ryggar folk..

Jag vill bara att du ska veta, älskade bror..

Jag följer inte efter dig.

Men du kommer alltid finnas i mig. 

Som ett minne.. Ett vacker sårigt minne..

<3

Du är en saga för god för att vara sann..

Detta är ett personligt brev till en människa som gett mig en underbar barndom och ett enormt stöd i stormens hårdaste vindar. Han stod på min sida, utan att tveka.. Jag älskade honom, trots att han är borta så bevarar jag hans alla karaktärsdrag inom mig. Ett välbevarat minne.. Ditt skratt ekar fortfarande i mitt hjärta. Älskade bror..

Jag har inte ens någon karaktär att gå till minneslunden för att hedra ditt minne. Inte bara för att det tar mig emot, utan för att du var ingen sån. Det var inte du. Jag vill tro att du uppskattar det mer om det kommer härifrån. Mitt hjärta. Inte att jag tvingar mig i väg till en plats där mitt hjärta brister varje gång jag sätter mig ned. Allt känns så konstlat när jag sitter där på parkbänken och försöker nå dig med mina tankar. Det känns inte genuint.

Jag saknar dig, så fruktansvärt mycket. Tårarna rullar varma ner för min kind när jag tillåter tankarna rulla iväg på sorgens väg neråt. Jag är så rädd bror.. Jag är så rädd att jag ska glöma bort dig. Alla dina små grejer som du gjorde, hur du rörde dig, hur du talade.. Ditt skratt. Jag är rädd att du ska försvinna som ett diffust minne. Att det så småningom hamnar på vinden med allt annat som har dammat igen. Jag vill verkligen inte det..

Skuld är nått som har belägrat mitt sinne senaste tiden. Skuld för att jag har fått en känsla till mig att du ville att jag skulle hjälpa dig. Jag vill så gärna tro att jag hade kunnat hjälpa dig. Men du sa aldrig någonting som jag kunde ta på. Någonting som gjorde att jag förstod. Jag förbannar mig själv att jag inte kunde, men jag förbannar även dig för att du inte sa nått. Det kunde ha blivit bättre faktiskt. Ingenting är för evigt.. Förutom det här.. Men jag hoppas att sorgen inte är lika vass och skärande för evigt. Att den kanske lägger sig till ro. Jag vet att du har fått ro.. Men jag har inte fått det. Du lever som ett ont och varigt ärr i mitt hjärta än. Jag hoppas det läker och blir till ett fint ärr sen. Ett som jag kan se på och återuppleva alla fina minnen, känna sorgen på ett mer humant sätt. 

Folk pratar så mycket. Jag har insett en sak idag, eller snarare nu i natt. Att kunna vara tyst och kunna lyssna är en fantastisk grej att kunna. Jag har lyssnat på dig i ändlösa timmar, jag hoppas och vill att du verkligen har uppskattat de pratstunder vi hade. Att de hjälpte dig någorlunda. Men uppenbarligen inte nog för att du skulle få tillbaka livsviljan. 

Det finns så mycket jag vill berätta för dig. Jag vill ha dina råd. Jag vill veta hur du har det. Jag saknar din röst. Jag saknar så mycket av allt det. Jag saknar dig.

Du har nog ingen aning om hur mycket sorg du lämnade efter dig. Dina barn, din familj, oss, vi.. Och älskade pappa. Så vi har slitit för att komma igenom det här. Och än är vi inte igenom. Inte jag i alla fall, det är en lång färd kvar. Jag önskar att jag bara kunde få prata med dig en sista gång. Få dig att förstå hur mycket jag älskar dig. Att du var en av de som ingick i min inre krets. Den är bruten och sargad. Det gapar ett stort svart hål där, där du en gång varit som en av mina pelare runt om mig. Du var en av de starkaste punkterna jag hade i mitt liv. 

Jag vill att du ska veta att jag älskar dig, trots ditt val.

Jag vet att din själ ligger i ro nu. 

Jag önskar bara att min egen själ gjorde det..

Kommer lite bilder idag tänkte jag..

1:a : Apistogramma Baenschi, hona. Hon är ny insatt, därför de ljus färgerna.

2:a : Pomacea bridgesii, en äppelsnäcka, har fyra stycken gula som jag fick av en gammal klasskamrat 

- Har även två stycken Asolene spixi snäckor. Får vara med på bild någon annan gång.

3:dje : Är min fjärilsciklids hane som studerar min nya hane (Ap. Baenschi). Lite maktkamp där.

4:de : Mikrogeophagus ramirezi, fjärilsciklidhanen. En riktig linslus.

5: Hanen i paret Apistogramma Baenschi. Även han är lite skärrad efter ha kommit till ett nytt hem. 

Förhoppningsvis så känner sig aporna sig lite mer hemmastadda om ett tag. 

Två av mina scalarer är borta, de fick flytta. Den svart/vita och den svart/vit/gula.

Så har kvar de två gula. 

MHM.. HON HAR EN POÄNG

Jag är kanske mest disträ i hela världen just nu..

Riktigt jobbigt med människor..

Plus att jag har fått pumpat pollen medicin så att jag är alldeles yr.

Känner mig full,vinglar, pratar slöddrigt..

Ja, kanske lika bra att hälla i sig en vinare.

Ingen skulle märka någon skillnad ändå..

Jag har insett att jag är lite smått intresserad av seriemördare.

Hur fungerar deras hjärna?...