Ensamheten tränger sig på som en ovälkommen vän.. 

Minnen kommer upp vid de mest opassande tillfällen.

Det räcker med en lukt som påminner om honom..

Tårarna svider innanför ögonlocken, men de kommer inte fram..

Alla andra gråter, medan jag sitter torr i ögonen och funderar..

Jag önskar att jag kunde göra som de,

gråta ut allt..

Men en mental spärr hindrar mig.

Jag har fortfarande inga ord för det här..

Jag hoppas att han verkligen förstod hur mycket jag älskade honom.

Hur mycket jag ville att han skulle få det bra..

Och hur mycket jag önskar att han har det bra nu..

Att hans ångest har lättat och han ser ner på oss som är kvar..

Jag kommer aldrig att glömma honom..

Älskade storebror.. 

Jag vet att du finns hos mig..

Och jag vet att du vakar över min axel.

Jag kommer aldrig att göra dig besviken..

Jag kommer göra dig stolt.

Klarar jag detta finns det ingenting som kan krossa mig..

Jag älskar dig högre än himmelen..

Det finns stunder då jag verkligen inte begriper vad som har hänt. Stunder som för mig är overkliga, det känns som att om jag skulle ringa så skulle du svara. Men så slungas jag tillbaka till verkligheten och inser att du kommer aldrig göra det igen.

Det finns stunder då jag är så arg på dig att jag skulle kunna bryta ihop bara av ilska. Hur du kunde lämna, framförallt dina barn. Lämna dina föräldrar. Lämna dina syskon och alla som älskar dig! Du sa alltid att det var den feges väg ut. Du har ju aldrig varit feg i mina ögon.. Du har ju varit en krigare..

Det finns stunder då jag bryter ihop totalt och bara gråter för jag vet att du kommer aldrig ringa och surra med mig igen.. Du kommer aldrig sitta runt elden på Torge och skratta tillsammans med alla oss andra. Du kommer aldrig att finnas.. Enbart i mitt och många andras hjärtan..

Det finns stunder då jag förstår din handling till punkt och pricka.. Då allting känns meningslöst, att människor runt omkring en skulle ha det mycket bättre utan än själv. Då allting löser sig för andra om man bara försvann.. Jag vet hur de tankegångarna går. Jag har varit där själv.. För länge sedan.. 

Det gör ont i hjärtat när man tänker tillbaka på alla minnen. Alla stunder vi har haft. Det känns som att sorgen lägger sig som en filt över mig.. Den sticks och är obekväm, men jag får inte av mig den.. Den är för tung.. 

Är det inte klassiskt..

En gång en missbrukare, alltid en missbrukare? 

Nu håller jag huvudet ovanför vattenytan.. 

Jag kämpar, jag önskar folk kunde se hur mycket.

Då skulle vissa inse hur stark sjukdom ett missbruk är..

All my love too you <3