Jag känner mig fortfarande jävligt knäckt..

Ledsen, nedstämd..

Framför allt inser jag vad fort det gick för dig att.. gå vidare..

Jag känner mig helt ärligt så jävla utnyttjad ibland..

Jag tror ingen har tänkt på allt jag har gjort.. Under den svåra tiden, den sommaren.. Då jag fixade med allt, höll humöret uppe för att inte andra skulle märka att någonting var fel. Jag grät hela nätterna, jag stod på kanten av avgrunden, men jag höll igen för att ingen skulle se.. Och för att du inte skulle må sämre än vad du redan gjorde.. Jag ringde samtal, fixade pengar, en massa skit som jag egentligen inte hade behövt göra, men jag gjorde det för att jag älskade dig.. Jag har aldrig ens fått så mycket som ett tack för de grejerna.. Och nu, nu känns det som jag bara har blivit utnyttjad.. Jag mår så illa ibland.. Jag är inte arg på dig eller så, jag förstår bara inte varför du aldrig gett mig någon creed för det jag gjorde. Jag förstår att det var tungt för dig, men jag hade hela världen på mina axlar kändes det som. Det var EN människa som förbarmade sig över mig, det kommer jag aldrig glöma. Men annars hade jag ingen att luta mig mot. Jag bar allting själv. Och det fick jag givetvis äta upp. Man ska aldrig vända saker och ting inom sig. Men jag är lite av en expert på det, dock dyker det upp och biter en i röven när man minst anar det. 

Jag önskar, på något sätt.. Att du kunde åtminstone säga ett snällt ord till mig. Jag är inte arg eller nått.. Jag är bara ledsen hur allt gick. Under andra omständigheter så kanske vi skulle ha fått det underbart. Men, livet går inte allt den väg man vill att det ska göra..

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här spiralen.. Den är genomgående ond..