Låten talar till mig..

Nu ska jag snart glida in i drömmarnas värld..

Mitt huvud är förstort för min nacke..

Mina ögon svider..

Och jag har en hopplös känsla,

vilken jag hoppas har försvunnit tills imorgon..

Hur bekämpar man sorg då den är så påtaglig att jag nästan kan använda den som täcke över mitt huvud? Hur får jag känslan att försvinna.. Jag har letat, djupt inom mig vad det är för känsla jag känner, och det är just sorg..

Den ligger som ull filt över mig och kliar, det svider. Jag kan inte bryta mig loss ur den negativa spiralen, den krossar mig, det känns som en borrar sig djupare och djupare ända in i själen.. Sorgen har tagit ännu en bit av mitt hjärta till sitt förvar. Som så många gånger förut.

Jag vet att jag måste resa mig upp efter det här. Stark och modig.. Men just nu känns allt meningslöst. Tårar rinner ner för mina kinder och jag känner mig som en stor bov. Det känns som allting är mitt fel, trots det vet jag att allt är inte mitt fel. Men känslan väller över mig som en våg som vägrar stanna, den kväver det lilla syre jag får åt mig. Jag försöker vara vuxen och förklara hur det känns, men det går inte. Orden fastnar i halsen på mig och känslan av maktlöshet rinner över mig. En uppgiven känsla.. 

Hur ska jag kunna komma över någon som betytt så mycket för mig? Som har varit hela min värld. Jag intalar mig själv gång på gång att det är det bästa att göra både för mig och för han. Men ändå faller jag tillbaka och tappar modet. Jag gråter konstant för att jag inser att det är verkligen över nu. Verkligheten kommer ifatt mig och jag förstår vad jag måste göra. Jag måste ta vara på mig själv, finna mig själv, älska mig själv.. Men sanningen är att jag är jätte rädd.. Rädd att jag inte ska klara av det, rädd för att jag ska falla tillbaka till mitt förra liv, rädd... Rädd för att bli ensam. Att inte ha den där människan som känner mig så väl, vet så mycket om mig och som vet hur jag ska hanteras då min ångest sätter fart. Någon som vet vilka knappar han ska trycka för att få mig må som en ängel.. Det är underligt hur en och samma människa kan få en att må så dåligt, men samtidigt kunna få en att må så bra att man aldrig vill släppa honom. 

Jag kommer alltid älska honom, han kommer alltid att bära med sig en bit av mitt hjärta. Han tog det, och jag vill inte att han lämnar tillbaka det..Jag vill att han ska komma ihåg mig. Och jag vill att han ska veta att jag aldrig kommer att lämna hans sida, jag kommer alltid finnas där för honom. Oavsett vad andra säger så kommer jag att älska honom i evigheten och bortom. Men, för att skydda det lilla hjärta jag har kvar måste jag göra så här. Jag förstör bara mer om vi fortsätter knega på i samma spår. Det skulle sluta med att vi blev ovänner, fiender för livet.. Och det skulle jag aldrig förlåta mig själv för.. Han är för fin för att förloras.. Han är min Golden Boy.. Aldrig att förglömmas.. 

Med nya krafter, tar vi nya tag..

Men glöm aldrig att du bär med dig en del av mitt hjärta,

vårda det bättre än vad jag har gjort..

Där går du igen, så vilse är jag i din tid

Du tänder ljuset, lyser mig fram

En undrar hur du mår därinne

Luta dig emot mig, jag finns här för ditt perspektiv

Du tenderar till vilja, men där inne verkar du svag

Bor du någonstans du inte nämnt , öppna vad du känner och tror

Finns du för oss som du sagt, eller finns det bara mer

Ditt kapitel är av ett säreget slag, men jag gillar svårlästa
ting

Ditt skal bjuder skönhet, men hur ser du ut därinne

Ge mig mer, jag hungrar för ovetskapen

(Från en vän som alltid finns där, när ingen annan gör det)