Hur.. Jag vet inte vart jag ska börja.. Hur ska jag kunna förklara någonting inte ens jag har fullt grepp om.. Och varför ska jag försöka få andra människor att förstå saker som egentligen är väldigt orelevant för dem. Det handlar inte om andra människor för mig. Det handlar enbart om att jag måste försöka reda ut det som är en mörk knut i mitt hjärta.. Och min effektivaste metod är just att skriva.. Så nu drar jag igång en natt av tårar och känslor.. Välkommen..

Du körde sakta men successivt in kniven, rakt in i hjärtat, vred sakta om och hånskrattade mig rakt i ansiktet.  Blodet välde fram, jag gled ner på knä och blottade mitt innersta för att du skulle förstå, förstå mitt känsloliv. Och därmed förstå mina handlingar. Du kallade mig fjantig för det. Du tog inte till dig mitt tafatta försök att bättra mig. Istället spottade du mig i ansiktet och sa att jag inte försökte nog bra. Att mitt bästa var inte bra nog. Du stampade ner min självkänsla ner i den djupaste krater, där du förväntar dig att jag stå resten av mitt liv. Och undra om jag någonsin får dig igen. Det sliter i både hjärta och själ, men jag vill inte ha dig. En tid trodde jag det, att det var dig jag skulle vandra den eviga stigen med. Det var vi som skulle hålla varandras händer i slutet. Att vi skulle dansa runt klipphällarna och älska som ingen annan gjort förr. Vi skulle bli ett, vi skulle alltid stå bredvid varandra.. 

Men jag inser nu, att det är inte dig jag vill ha. Du är bara någon som fanns där för mig. Vi hittade varandra under helt fel förhållanden. Vi byggde vår grund på livsfarliga lekar, vi byggde vår grund på osäkerhet och trasiga hjärtan. Ett destruktivt förhållande som utvecklades och jag insåg, att tillsammans blev vi varandras fiender. Vi kämpar efter olika saker, olika mål, olika drömmar. Vi började strida med varandra, hindrade varandra att utföra våra drömmar. Vi blev fiender med vassa hugg tänder, det finns ingen som kan sårar så mycket som den personen man älskar. Dennas åsikt med bara ett litet ord kan sänka en annan människa ner i den svartaste avgrund. Du gjorde det. Du högg av mig benen vid knäna och såg mig falla, du räckte aldrig ut din hand. Du ansåg att jag borde ha vårdat förhållandet bättre, du ansåg att jag bara hade mig själv att skylla. 

Vi tillsammans hade någonting väldigt vackert en gång, vi var ett. Jag kommer aldrig att glömma dessa tider. Du lärde mig hur man älskar en annan människa, du lärde mig hur det känns att bli älskad. Vi hade en underbar tid.. Det kan ingen människa ta ifrån oss, och så jag älskade dig. Du var mitt allt, min egen golden boy. Jag hade aldrig upplevt den känslan förr, någon som verkligen brydde sig. Någon som frågade hur det var, för att dom ville veta, inte för att det är en artighetsfras som måste sägas. Du var mannen i mitt liv..

Men med olika olyckliga händelser så förändrades allt. Från ren oskuldsfull kärlek till bitterhet och svartaste avundsjuka. Det sliter i mig att det blev så här.. Men jag kommer alltid minnas de vackra vi hade. Och som en klok man sa till mig, man kan älska någon för evigt men kärleken kan försvinna.. Det är så det känns. Jag kommer alltid att älska dig, du kommer på sätt och vis alltid vara min Golden Boy, men min kärlek kommer inte finnas kvar. Det svider i ögonen nu, jag vill inte alls släppa dig, men för mitt eget bästa och för ditt så ser jag att detta måste ske. Egentligen har det redan skett.. För länge sedan.. 

Du var någonting speciellt.. Du är som bara du kan vara.. Men, det är inte mig ditt hjärta letar efter.. För att jag är jag, inte den du vill ha.. 

Det kommer mera senare ikväll, just nu måste mitt hjärta, mina lungor och ögon ta en paus..