Jag ville mötas nånstans nere på djupet 
jag har varit där förut och jag är inte rädd 
dina ögon ändrar färg i ljuset 
men dom kan titta nu, jag är beredd 

Det kommer som dråpslag ibland.

Då lungorna och hjärtat tappar rytmen.

Då ångesten lägger sig som en filt över min kropp.

Den är så tung,

den är för tung.

Allt jag vill är att slita sönder den,

få den ur mitt liv.

Men den verkar vara här för att stanna.

Den har levt bredvid min sida i många år nu.

Trots det så har jag aldrig accepterat den.

Man tänder en ångest då man släcker en annan, inte sant?

Hur som helst,

jag kanske har för mycket att tänka på.

För stressigt eller nått..

Men jag försöker tänka positivt,

men det känns som det bara blir sämre och sämre.

Det skrämmer mig..

Speciellt såna här stunder då ångesten blir så påtaglig att jag nästan skulle kunna känna den.

Men jag vet att det är bara att "härda" ut..

Men jag börjar bli väldigt less på det nu..

Nej, om man skulle försöka vara lite positiv och se framemot att man snart får gå och lägga sig?..

Ha, det är skrattretande.. Som om det blir någon sömn i natt..

Bättre lycka nästa gång..