Saker och ting ter sig overkliga..

Vissa dagar, som idag, är det som att ingenting har hänt.

Vi fortsätter leva livet..

Ibland äcklar det mig att allting bara kan fortgå utan honom.

Varför inte världen stannar upp och blir tyst och mörk.

Så som jag ser den.

Har varit och tänt ljus på din minneslund i lördags med pappa.

Du kommer förevigt finnas i mitt hjärta.

Det för mig så ont.. Att det inte gick att förhindra.

Det känns som en hugg i magen när folk frågar mig om dig.

Undrar varför och hur. 

Jag vill så gärna prata om dig, påminnas av alla de fina stunder.

Men, det går inte. Jag styr bort de som försöker prata om det.

Jag orkar inte ta i dig. Du är ett för tungt kapitel just nu.

Det finns de som lyser upp vardagen för mig.

Jag kommer aldrig glömma vad som har hänt.

Jag kommer alltid älska dig innerligt.

Men, jag har bestämt mig.

Att jag vill leva.

Jag vill inte leva i den bubbla som jag lever i nu.

Jag borde våga snäppet mer.

Jag borde utmana mig steget längre.

Jag borde offra lite mer.

Forsätter jag att dra mig tillbaka och inte våga så kommer jag få ångra det senare.

Jag vet..

Kanske, helgen kan göra så att min bubbla spricker och att dimman för mina ögon lättar. Frågan är bara om jag ska våga chansa. Min rädsla för att förlora är stor, väldigt stor. Men, jag tror på att vågar jag bara chansa så har jag redan vunnit oavsett hur slutresultatet blir. Antingen så fungerar jag, eller så gör jag det inte. Då får jag resa mig och ta nya tag. Jag önskar att det inte satt i praktiska grejer. Jag önskar att man kunde göra vad man ville, utan att behöva planera allt. Det vore en lättnad. Men, det fungerar ju dock inte så..

Mitt hjärta slits itu, jag måste rannsaka mig själv och se vad jag verkligen vill.

Jag kommer alltid älska dig..