Jag kan inte skilja på om min magkänsla är ren och skär ångest eller om det är någonting mer..

Dom kallar på mig, hör ni? De vill att jag flyr ner i mörkret igen.. De vill att jag ska misslyckas.. Och ju längre tiden går ju mer håller jag med dem.. Jag har så många orsaker att följa dem, men jag har så många orsaker att inte göra det. Min hjärna spelar mig spratt, den lurar mig.. Jag kommer på mig själv hur jag lurar mig. Hör hur jag säger att bara lite för att slippa ångesten. Det vore så underbar att bara slippa allt för en stund. Inte behöva tänka, bara flyta med. Känna hur ångesten sipprar ur mig och hur en honungsvarm känsla träder in i kroppen.. Så skönt.. Men, så kommer den mörka delen upp i minnet, ångesten som fördubblas efteråt. Ångesten som jag inte överlever.. 

Hur ska jag kunna vara stark för andra när jag inte klarar av mig själv? Hur ska jag kunna stötta andra när jag ligger ned och gråter som ett barn inuti? 

Jag förstår inte varför jag är så stor del i andras liv? Varför ska just jag vara den duktiga? Varför ska just jag "klara" det?! Tänk om jag inte gör det då? Vad gör ni då? Tänk om jag faller som ett dött löv från en gren? Vad gör ni då?

Ni springer aldrig i fatt när jag väl har halkat dit.. 

Jag önskar att jag kunde öppna hjärtat och prata därifrån istället för att svamla om en massa skit. Men jag vill inte prata om det. Innerst inne vill jag inte berätta. Jag vill inte höra hur "jävla feg" han var. Han var min krigare. Min hjälte. Ingen flicka vill höra att folk kallar hennes hjälte en feg människa. Det svider i hjärtat. Jag vill inte höra!

Jag försöker stå stadigt för mamma, pappa, lillebror och ja alla andra. För att de ska få det lättare. Men idag verkar det som att det trängde igenom min fasad. Jag blev tillsagt att: Fixa det!.. Hur fan ska jag kunna fixa det bara så där? Det låter så lätt, men det är inte det. Jag försöker verkligen, jag kämpar för att ta mig upp till jobbet. Jag kämpar för att inte falla ihop på jobbet. Jag kämpar för att andas emellanåt. 

Jag önskar att någon bara såg mig.. Såg in i mitt hjärta och förstod. Att jag inte behöver berätta nått. Att jag inte behöver ljuga att det är bra. Att jag Får må dåligt. Att det är tillåtet. Tillåtet att må som jag gör, om så bara för en stund.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är tämligen facinerande.. De få gång jag skriver (numera var betydligt mer förr) är när jag mår dåligt. Jag kan inte skriva dikter, noveller eller andra texter då jag mår bra. Jag skulle aldrig kunna skriva en romantisk eller roligt novell el...

Känner mig helt utpumpad.. Har haft fysiologi och skadelära hela veckan. Jätte roliga ämnen, och tunga.. Känner mig allmänt nöjd med livet. Förutom.. Detta kan låta som en kliché/tonårsaktigt..   Det finns inget värre än att få känslan av att...

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev någonting här. Tiden tycks inte alltid räcka till för mig.   Massageutbildningen är underbart rolig som jag började i januari. Jag visste inte att jag älskade att massera så mycket som jag gör. Och att h...

Hej Broder..   Var ett tag sedan jag skrivit nått..  I ärlighetens namn så har jag inte orkat. Jag har mina svackor..    Ibland känns det som jorden faller för mig. Det känns som att ingenting spelar någon roll längre. Allt jag vill är att ...

Du är en saga för god för att vara sann.. Detta är ett personligt brev till en människa som gett mig en underbar barndom och ett enormt stöd i stormens hårdaste vindar. Han stod på min sida, utan att tveka.. Jag älskade honom, trots att han är bort...